Skepp ohoj! Idag var det ingen lek i bassängen. Intervallpasset i Vilundabadet bjöd faktiskt på både tårar och skratt.
Jag har tränat väldigt duktigt senaste veckorna. Hårt. Fokuserat. Det känns i kroppen och det märks på motivationen. Det var inte jätteenkelt att längta efter dagens simpass, men jag gjorde så gott jag kunde. Vet ju att det kan gå asbra även när det känns dåligt innan och vice versa.
6x50 meter i fart 3 var tufft och under mina 3x50 meter i fart 4 kom tårarna. Det är inte helt sällan jag vill gråta för att det är jobbigt men däremot synnerligen ovanligt att jag verkligen gör det. Jag var inte direkt ledsen, snarare kände jag mig så slutkörd och hade så fruktansvärt mycket mjölksyra i kroppen att det blev en överslagsreaktion. Kände mig som förlamad.
Och jag älskar mig själv för att jag torkade tårarna och körde klart även den sista intervallen. Någonstans inser jag ju att det är rätt stort att kunna klara sånt här på egen hand. Det var dock inte sista intervallen som framkallade skrattet. Det kom i slutet av passet när jag övade på mina startdyk, så trött att jag knappt orkade kravla mig upp på pallen.
Har sett någonstans (läs: internet) att en bra övning är att stå i startposition och sedan göra ett upphopp och landa i streamline med fötterna först i vattnet. Lät bra och förhållandevis enkelt, så jag testade det. Hahaha... alltså... hahaha! Nej. Önskar jag hade fått se förvåningen i mitt ansikte efter första försöket... haha! Återgick till mina vanliga dyk efter ett par hopp och fick direkt till två rejäla lårplask (aj!) vilket också bidrog till en glad och lite fnissig avslutning på passet.
Och förresten. Om du inte noterat det så är det satans vackert ute nu. Det är nästan så att jag tappar andan, som det så populärt heter. Men så är jag också lite blödig just nu. Känslorna på utsidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar