Koster Swimrun 2015

Vilken helg! Helt fantastisk! Den bjöd på så mycket mer än bara loppet som gick i lördags, men eftersom det här är min race report så fokuserar jag på tävlingen.

Jag har sett fram emot Koster Swimrun med skräckblandad förtjusning. Efter en genomgång av startlistan kunde jag konstatera att det var Sveriges swimrunelit plus jag och Lindad som skulle till västkusten den här helgen. Kände både tacksamhet över att få vara med och lätt prestationsångest.

Starten gick från en färja i sundet mellan Nord- och Sydkoster. Petter hoppade i vattnet två minuter innan startskottet, aka båttutan, gick och strax därefter var vi iväg på den första korta simningen in till land. Vattnet var friskt men inte oöverkomligt kallt.

En 3.6 km lång löpning följde, upp på en höjd med en otrolig utsikt över skärgården, På vägen ner började vi få en känsla för banans karaktär - och den fick det att kännas som att Ångaloppet går på preparerade löpspår. Vi gjorde bra ifrån oss, sprang där vi kunde och försökte låta bli att vricka fötterna resten av tiden.

Jag kände mig väldigt avskärmad från verkligheten. Öronproppar, neoprenhuva och badmössa gjorde att jag knappt hörde något, och immiga glasögon och motljus att jag knappt såg vart vi skulle.

På andra simningen blev jag därför väldigt förvånad när det plötsligt stod en människa några meter framför mig. På vattnet. Med massor av vågor som slog in. Strax därefter gick även jag och Linda "på grund" och fick ställa oss upp för att halka över en knappt synlig grynna.

Vi fortsatte springa över klippor och berghällar, hoppade över skrevor som kändes större än helvetesgapet i Ronja Rövardotter och på vissa ställen var det mer likt en enkel form av klippklättring än swimrun. Det är ett under att vi inte dog! Det var verkligen så sjukt häftigt och galet där ute. Jag älskade det!!!

På en av öarna väntade ett hopp från en tre meter hög klippa. Vi hade blivit förvarnade om vad som komma skulle, men jag försökte att inte tänka så mycket på det. Nog för att jag har kommit långt i mitt dykande, hoppande och skuttande i vatten, men tre meter... det var att stretcha mitt mod. Vi funderade inte för länge, höll i glasögonen för att inte tappa dem och försökte hoppa långt ut som funktionären sa. Jag överlevde! Och det pirrade rätt gott i magen där i luften...

Vi simmade en bit och sen skulle vi över en minimal kobbe som vi med vågornas hjälp spolades upp på. Vid nästa landstigning fick jag närkontakt med en havstulpan och rev mig på handen så att det blödde ymnigt. Sköljde rent såret i saltvattnet och körde vidare. Ibland känner jag mig bra jävla stenhård.

Sen kom två lite längre simningar med bara en passage över ytterligare en liten kobbe mellan. Här var första gången det började kännas kallt i vattnet. Första sträckan gick bra, jag fick feeling och hade bra tankar i huvudet om hur det var nu jag hade chansen att visa mig från min bästa sida. Vi hade en liten svans med andra lag precis bakom oss och jag hoppades att vi skulle kunna få lite avstånd till dem inför den långa löpning som väntade.

Och det fick vi! Trots att den andra av de två längre simningarna var tuff med sidvind och kallt vatten. 12.7 grader sas det efteråt. Mina fingrar svullnade och plötsligt började det svida ordentligt på ena handleden. Brännjävlamanet! Såg den aldrig men the sneaky little bastards kan tydligen tappa sina trådar så att de flyter omkring okontrollerat och bränner intet ont anande simmare.

Loppets längsta löpning var 6660 meter och gick över stränder, genom skogen och över ett berg innan vi kom ut på en grusväg. Vi vet att löpning är vår svaga sida jämfört med simning, och hade förberett oss på att bli omsprungna av hela vår svans här. I skogen kom ett herrlag ångandes förbi i en farlig fart och när vi kom ner på andra sidan berget hade ett mixlag fått rygg på oss. Typiskt.

Men det var då det hände. I en lång seg uppförsbacke så sprang vi ifrån mixlaget. Jag tänkte att de nog inte skulle orka springa uppför, för jag orkade egentligen inte och jag var helt säker på att Linda också helst ville gå. Men vi sprang och de tappade greppet om oss. Win! Vid nästa simning var vi ikapp herrlaget som sprang om oss i skogen och jag sammanfattar det som att NOLL andra lag sprang om oss under löpningen. NOLL! Det är så jävla stort så du fattar inte!

Sen var det bara hålla tungan rätt i mun och hålla koll på var vi satte tassarna i ytterligare en kilometer, innan vi togs emot av Petter i målet vid Hotell Ekenäs! Så sjukt nöjda med oss själva!

När arrangörerna innan loppet pratade om hur vacker och speciell naturen var där vi skulle ta oss fram så tänkte jag att det nog var grabbljug. Hur häftigt kan det vara? Men det var ingen överdrift. Det var en GRYM upplevelse och jag är så glad över att ha varit med om den att jag känner mig lite ur balans. Det var fantastiskt!

Vi slutade på en 6:e plats bland damerna och det gör mig otroligt stolt. Vi gjorde ett suveränt lopp, var positiva, fokuserade och glada. Förmodligen vårt bästa swimrunlopp någonsin, och det hade det varit även om vi kommit sist. Kunde inte blivit en bättre avslutning på säsongen.

Stort tack till Nadja Odenhage som tagit alla fantastiska bilder jag använt i inlägget. Tack till Petter, Michaela, Micke och Mats för en magisk helg. Och förstås, stort tack till min bästa teammate Linda!