50:38!
FEMTIO TRETTIOÅTTA!!
Jag tänkte att Garmin visade fel. Jag tänkte att Racetimer visade fel. Trots att båda visade exakt samma så tänker jag fortfarande att de visar fel.
Vem är jag egentligen? Jag trodde inte att jag kunde springa så fort!
Uppladdningen inför loppet med massage, champagne och toast skagen verkar förvisso ha fungerat bra, men framför allt var jag glad, laddad, fokuserad och hade ingen som helst prestationsångest eller nervositet.
Mitt enda mål var att springa snabbare än på Hässelbyloppet och få ett rekord i mitt eget namn (senaste loppet sprang jag istället för Tom-Tom-Tommys tjej) vilket innebar att jag behövde hålla mig under 5:17 min/km. Kände mig så jävla lugn med det. Skulle bli lätt.
Det blev lätt. Första kilometern var det lite trångt och jag klockade 5:11 men sedan kunde jag springa i ett jämnt och stabilt tempo på strax över 5 min/km.
Pulsen visar att jag trots allt hade en ganska hög ansträngningsnivå, men känslan var väldigt bra och det var nästan enkelt. Fokuserade på en kilometer i taget bara. Första fem gick på 25:27 och jag visste då att oavsett om jag bröt ihop på slutet så hade jag gjort en riktigt bra start.
Men jag bröt inte ihop. Banan var flack och lättsprungen (om än lite trång på sina ställen) och de enda egentliga uppförsluten kom på slutet, vid sjunde, åttonde kilometern. Fick slita för att hålla tempot men klarade trots det en negativ split. Andra fem kilometerna slutade på 25:11.
Jag har löptränat i ungefär tio år, med något enstaka uppehåll bara. Sedan 2010 har jag sprungit regelbundet. Lufsat runt i ungefär samma tempo hela tiden, sprungit lopp och drömt om att klara milen under 55 minuter.
Jag har aldrig ens vågat tro att jag någonsin skulle kunna springa milen på under 50 minuter. Men nu har jag en tid som inbjuder till det. Jag tror att det är möjligt och jag ska göra det. Så overkligt!
För mig är det inte uppenbart varför det går så bra för mig just nu. Under loppet sänkte jag mitt personbästa med 2 minuter och 12 sekunder. Det ska inte gå att göra när man har sprungit så länge som jag, men jag är så himla glad! Överlycklig och stolt!
Några av anledningarna tror jag är följande:
- Jag känner mig mentalt stark
- Jag har genom simningen fått bättre syreupptagningsförmåga
- Jag har blivit lite lättare
- Jag ser till att sova mycket
Vilken start på säsongen! Plats 80 av 812 dessutom. Bara det känns helt magiskt och orimligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar