Det blev morgonyoga igår i alla fall. En kylslagen historia, även fast solen strålade.
Efter frukost blev vi hämtade med buss och avsläppta i Llevant, där bergslöpning, vandring eller MTB stod på schemat. Jag valde löpargruppen som skulle springa den kortare sträckan på ungefär 17 km och 600 höjdmeter.
Det hade utgått tydlig information om att en del av dagens sträcka inte var helt rekad innan, och att vi skulle free bejsa oss upp till den stig vi sedan skulle springa på. Det blev ett riktigt äventyr!
Vi gick i princip rakt genom spenaten, klättrade upp för branta klippor, rev oss blodiga på taggbuskar och aktade oss för att halka eller greppa om lösa stenar. Stämningen var på topp, alla skrattade och kämpade, varnade varandra för igelkottsbuskarna och höll humöret uppe, trots så svåra strapatser att de hade varit värdiga Bröderna Dahl.
Det tog ungefär en och en halv timme att ta oss tre kilometer
Sedan kom belöningen (?) i form av delvis otroligt fina vägar och delvis svårlöpta partier med mycket stenar. Jag kände från första löpsteget att min kropp inte ville. Jag var fruktansvärt trött och möjligen, kanske, eventuellt lite gnällig.
Jag hade löpcoach Mattias precis bakom mig som irriterande ofta hojtade att jag skulle lyfta på fötterna, sträcka på höften och inte falla ihop i uppförsbackarna, fast falla ihop var allt jag ville. Falla ihop och dö.
Och möjligen, kanske, eventuellt var jag lite otacksam och fortsatt gnällig, trots att det ju faktiskt var rena drömmen att få springa med någon som hela tiden påminde om vad jag skulle tänka på.
Till slut kom vi till toppen och kunde njuta av utsikten, och vi tog en bild på hela "korta löpgruppen" med appen Groupic. Det är en fantastisk app eftersom den ser till att alla får vara med på bilden. Att Lim har tre ben är en yttepytte detalj som man får bortse ifrån.
Sedan studsade vi hela vägen ner till havet. De andra studsade åtminstone. Jag kämpade fortfarande mot döden och viljan att lägga mig i ett dike och gråta.
Nere vid vattnet följde en jättefin löpsträcka innan vi slutligen kom upp på asfaltsvägen (visst har jag nämnt att jag gillar asfalt?) och kunde ta oss in till Betlem som var slutmålet. När vi kom fram var jag tvungen att sitta en liten stund för mig själv och svära innan jag kunde joina de andra och fira med glass, Coca Cola och vatten. Så trött var jag.
Kvällen avslutades sedan med en utomordentligt trevlig festmiddag i Alcudia.
Plan för idag:
VILA!
Plan för imorgon:
07:00 Simning, teknik
13:00 Simning, långa intervaller
16:00 Löpning, intervaller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar