Den här delen i följetongen är helt beroende av när jag skriver den. Henrik har en förmåga att ibland bli lite kall, ogenomtänkt och okänslig, vilket nästan alltid får mig jävligt förbannad. I ett sånt läge är det dumt att skriva, för även om det jag skrev kändes sant just då så vore det inte representativt för mina känslor. Det jag skriver nu är det.
När jag och Henrik gjorde slut var vi helt överrens om att det var en bra grej. Och det var egentligen inte särskilt konstigt. Det som hände innan, sett ur min synvinkel, var att jag just tvingats ifrågasätta hela Henriks förtroende för mig. Att känna att han efter så lång tid tillsammans med mig kanske inte litade på mig kändes som en smäll i ansiktet. Hur skulle jag kunna vara ihop med honom efter det?
När den känslan lagt sig insåg jag att jag faktiskt ville vara med Henrik. Trots att jag tidigare hade tvekat och trots alla våra olikheter. Det förvånade nog många, och inte minst mig själv, att jag kände så. Nu börjar det framstå klarare hur situationen egentligen var. Jag tror inte att min osäkerhet handlade om huruvida Henrik var rätt för mig eller inte, utan om att jag var rädd att förlora honom också. Efter att först ha förlorat den jag kallade min bästa vän, och kort därefter även Izza, så var det inte så konstigt att jag reagerade med att skjuta Henrik ifrån mig. På så vis trodde jag kanske att det skulle göra mindre ont om jag förlorade honom också.
Det gjorde det inte. Det gjorde nästan mest ont av allt, kanske för att jag aldrig riktigt förstod vad som hände.
Jag var väldigt ledsen över Izza väldigt länge, och att det skulle få konsekvenser för mitt och Henriks förhållande var egentligen ingen överraskning. Men det hindrar inte att jag känner mig sviken av honom, över att han gav upp mig istället för att hjälpa mig igenom mitt mörker. Han kände nog att han gjorde allt han kunde för mig, och jag förstår om det kändes hopplöst när jag aldrig blev gladare. Men det kändes hopplöst för mig också.
Förvånad är nog ett bra ord för att beskriva hur jag känner nu. Jag trodde att Henrik skulle bli den som var lättast att komma över. Ändå kan jag fortfarande gråta över honom, trots att det har gått så lång tid nu. Det är nästan patetiskt. Jag undrar vad det var för magisk egenskap han hade som gjorde att det blev så här?
Men livet går ju ändå vidare, och jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv de senaste månaderna. Lika klyschigt som det är sant. Jag vet vilka misstag jag har gjort och jag har lovat mig själv att aldrig göra dem igen. Kanske borde jag tycka att förlusten av Henrik är värd all den erfarenhet och insikt jag har fått. Men även om han och jag aldrig skulle vinna pris i antal gemensamma intressen eller förmåga att kompromissa så kvarstår det faktum att Henrik är en fantastiskt härlig person att umgås med. Och mina känslor för honom bara vägrar att ge med sig. Hans humor är den bästa man kan tänka sig, alltid rolig på ett sätt som gör att jag inte vet om jag ska sucka, skratta eller gråta. Han är charmig, varm och kärleksfull. Och han har dåliga sidor som fullständigt kan driva mig till vansinne.
Men ingen är felfri, och jag älskar honom för allt han är och allt han inte är. Han är den starkast lysande stjärnan på min himmel.
Visst är det sorgligt...
Dagens ord: "Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it, we go nowhere." - Carl Sagan
När jag och Henrik gjorde slut var vi helt överrens om att det var en bra grej. Och det var egentligen inte särskilt konstigt. Det som hände innan, sett ur min synvinkel, var att jag just tvingats ifrågasätta hela Henriks förtroende för mig. Att känna att han efter så lång tid tillsammans med mig kanske inte litade på mig kändes som en smäll i ansiktet. Hur skulle jag kunna vara ihop med honom efter det?
När den känslan lagt sig insåg jag att jag faktiskt ville vara med Henrik. Trots att jag tidigare hade tvekat och trots alla våra olikheter. Det förvånade nog många, och inte minst mig själv, att jag kände så. Nu börjar det framstå klarare hur situationen egentligen var. Jag tror inte att min osäkerhet handlade om huruvida Henrik var rätt för mig eller inte, utan om att jag var rädd att förlora honom också. Efter att först ha förlorat den jag kallade min bästa vän, och kort därefter även Izza, så var det inte så konstigt att jag reagerade med att skjuta Henrik ifrån mig. På så vis trodde jag kanske att det skulle göra mindre ont om jag förlorade honom också.
Det gjorde det inte. Det gjorde nästan mest ont av allt, kanske för att jag aldrig riktigt förstod vad som hände.
Jag var väldigt ledsen över Izza väldigt länge, och att det skulle få konsekvenser för mitt och Henriks förhållande var egentligen ingen överraskning. Men det hindrar inte att jag känner mig sviken av honom, över att han gav upp mig istället för att hjälpa mig igenom mitt mörker. Han kände nog att han gjorde allt han kunde för mig, och jag förstår om det kändes hopplöst när jag aldrig blev gladare. Men det kändes hopplöst för mig också.
Förvånad är nog ett bra ord för att beskriva hur jag känner nu. Jag trodde att Henrik skulle bli den som var lättast att komma över. Ändå kan jag fortfarande gråta över honom, trots att det har gått så lång tid nu. Det är nästan patetiskt. Jag undrar vad det var för magisk egenskap han hade som gjorde att det blev så här?
Men livet går ju ändå vidare, och jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv de senaste månaderna. Lika klyschigt som det är sant. Jag vet vilka misstag jag har gjort och jag har lovat mig själv att aldrig göra dem igen. Kanske borde jag tycka att förlusten av Henrik är värd all den erfarenhet och insikt jag har fått. Men även om han och jag aldrig skulle vinna pris i antal gemensamma intressen eller förmåga att kompromissa så kvarstår det faktum att Henrik är en fantastiskt härlig person att umgås med. Och mina känslor för honom bara vägrar att ge med sig. Hans humor är den bästa man kan tänka sig, alltid rolig på ett sätt som gör att jag inte vet om jag ska sucka, skratta eller gråta. Han är charmig, varm och kärleksfull. Och han har dåliga sidor som fullständigt kan driva mig till vansinne.
Men ingen är felfri, och jag älskar honom för allt han är och allt han inte är. Han är den starkast lysande stjärnan på min himmel.
Visst är det sorgligt...
Dagens ord: "Imagination will often carry us to worlds that never were. But without it, we go nowhere." - Carl Sagan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar