Senaste inlägget syftade alltså på resultatet i Vårruset.
Det gick helt enkelt åt helvete. Tiden blev 27:37. Det värsta är inte att det gick så långsamt utan att jag inte klarade att göra mitt bästa. Jag gav helt enkelt upp när det blev lite jobbigt, och började gå. När det väl hänt första gången så låg det ju nära till hands att promenera lite mer. Och så höll det på. Hade jag kämpat hela loppet, tagit ut mig till max och verkligen gjort mitt allra allra bästa men kommit i mål på samma tid hade jag varit nöjd. Men jag kan aldrig vara nöjd när jag har gett vika. Usch.
Eftersom det inte är styrketräningens fel att jag är kass på att springa så gick jag och gymmade imorse. Fredrich var där och lyckades faktiskt råda bot på mitt dåliga humör. Han gav mig helt enkelt ett par boxhandskar och tog själv en sån där "hålla-emot-kudde". Sen fick jag slå så mycket jag orkade på den en stund, och det gjorde underverk! Jag var lugn nästan hela träningspasset efter det, och jag känner mig fortfarande betydligt mindre irriterad. Istället mer uppgiven och ledsen, men det kan jag ta. Det går över.
Nu gäller det bara att försöka glömma gårdagen och rikta blicken framåt. Och det är så jävla svårt. Hur fan ska jag kunna motivera mig till att gå ut och springa i morgon tex? Det känns ju helt meningslöst. Jag borde inrikta mig på någon mer stillsam sport, typ bågskytte, schack eller boule.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar