Seg idag igen, men intervallpass i bassängen blev det. Passets sex hundringar som skulle ligga inom tidsintervallet 2:00-2:07.5 (med start 2:25) klockade jag på 2:06, 2:05, 2:07, 2:07, 2:07 och 2:09. Synd på den där sista, men annars kändes det ju ovanligt jämnt och fint. Fast det var inni-jävla-jobbigt. Tjejen som frågade mig om mitt rekord tidigare började prata med mig igen någon gång under vilan och jag fräste åt henne att "inte nu!". Stackars tjej. Men jag bad om ursäkt sen, och förklarade att jag var lite trött. Hon förstod, så vi är vänner igen.
Sen var det 2x3x50 m i tidsintervallet 52.5-56.0. De landade (fortfarande enligt min Garmin med allt vad det innebär för felmarginaler och dylikt) på 0:54, 0:56, 0:59 respektive 0:57, 0:58, 0:56. Inte heller helt fel, utom sista sträckan på första rundan där jag tappade lite.
De tider jag presenterar ovan ser faktiskt helt okej ut. För en utomstående person som läser det här så är det nog svårt att förstå att jag kan känna mig missnöjd med dagens pass. Jag gjorde ju till synes precis allt det jag skulle göra. Men känslan idag var inte bra. Kände mig inte glad. Kände mig inte duktig. Kände mig mest uppgiven och trött.
Jag är känslig för motgångar. Och med motgång menar jag allt som inte är en kraftig medgång. Det som känns mest motivationssänkande just nu är att jag inte tycker jag får tillräckligt med lön för all den energi och entusiasm som jag lägger ner på simningen. Jag vill få bättre resultat, jag vill se en bättre utveckling. Med det engagemang och den beslutsamhet jag haft under våren, med massor av superbra och kvalitativa pass som följd, tycker jag faktiskt att jag borde vara bättre. Eller åtminstone se mina eventuella framsteg tydligare.
Jag tror att jag, både fysiskt och mentalt, skulle må bra av att lätta lite på trycket och låta all vårens simträning sjunka in, och nu är precis rätt tid för det. Jag ska ändå dra ner på all träning inför maran, så att minska ner till 1-2 simpass per vecka de närmsta två veckorna tror jag kommer göra mig gott.
Å andra sidan känner jag mig själv så bra att jag vet att det inte behövs särskilt mycket för att jag ska bli superexalterad igen och vägra ta det lugnt. Men jag ska ändå försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar