Igår sprang jag Milspåret på Djurgården. Målet var att slå rekord och jag var helt inställd på att jag skulle göra det hur lätt som helst. Till skillnad från mina nära och kära:
Sofia: Pappa, jag ska springa Milspåret imorgon och jag ska slå rekord!
Pappa: Vad roligt, vad ska du slå för något rekord då?
Sofia: ? Inte hopprepsrekordet iaf...
Sofia: Jonas, jag ska slå rekord när jag springer Milspåret!
Jonas: Jaha. 35-årsrekordet?
Sofia: Nej, all time high rekordet.
Nåja, trots bristande uppbackning så var jag i alla fall säker på att det skulle bli en enkel match att slå 56:44 som jag sprang Milspåret på för tre år sedan (även om det var en annan bansträckning då). Ställde in Garmin på rätt tempo för att få lite vägledning.
Första varvet gick jättebra, bortsett från den trånga och stökiga starten. Fick hålla igen lite för att inte springa för fort och riskera att ta slut på sista varvet. Varvningen var mentalt jobbig men sjätte kilometern kändes ändå snabbt avklarad. Sen blev det tufft. Hade varit roligt att höra en inspelning av min inre monolog under de sista kilometerna:
"Fan nu skiter jag i det här och ger upp. Jag har ju sprungit bra hittills, sex kilometer räcker väl. Ja, fast du vet ju hur besviken du blir om du gör det? Jo, jag vet. Men om jag går och vilar lite nu då, då kanske jag orkar hålla tempot hela vägen? Ja, fast då kommer du ju också ångra dig eftersom det inte lär bli något rekord i så fall. Kommer du ihåg hur det var första gången du sprang Vårruset? Du minns ju den failuren fortfarande. Vill du ha det igen? Nej det vill jag inte. Andas. När det är två kilometer kvar kommer det kännas lättare. Sänk farten en stund bara, det tappar du inte mycket på. Okej. Det är i alla fall inte många som springer förbi mig. Kanske ska jag gå i alla fall? Nej, fan heller. Snygg, snabb, stark. Jag fixar det här. Helvete vad jag hatar att springa fort. Snart får jag vila. Jag kan slå rekordet även om går lite. Nej det kan du inte. Tänk på något annat, håll käften och spring nu."
Nåja, i mål kom jag. Men något officiellt rekord blev det inte. 56:52 blev den registrerade tiden och det är ju irriterande nära. Men jag bryr mig inte. Min Garmin visade på 56:07 efter 10 km och det är den som är min träningskompis, mitt rättesnöre, mitt bevis på vad som har hänt. Så ett klockrekord blev det i alla fall och ett elegant sådant. Och i övrigt får det väl vara som Jonas föreslog - 35-årsrekordet. Dessutom blev jag, tack vara Jonas läsbara handstil, anmäld till loppet som Sofia Demrent, född 72. Jonas kanske har glömt när jag är född och drog till med något han tyckte verkade rimligt...
Hur som helst så är jag jättenöjd med min insats. Jag sprang så bra jag kunde och jag argumenterade med mina inre demoner tills de gav upp. Tills nästa gång jag ska slå rekordet ska jag ha sprungit fler intervaller, längre intervaller och längre snabbdistanser. Kände att jag var ovan att hålla ett högre tempo en längre sträcka. Men, oavsett det, så var jag fucking awesome! Snittade på 5:37 min/km. Heja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar