Inte alls enligt plan

Jag klappade ihop helt under mina intervalljävlar idag. Huvuduppgiften var tröskelintervaller, 8x100 meter med start 2:15 och 4x100 meter, också start 2:15, med en hundring vila emellan.

Planen var solklar: jag skulle lägga de åtta första på runt 1:50/100m och följande fyra strax under det. Tufft men överkomligt, i alla fall på pappret.

Gick ut lite väl hårt. Första och andra intervallen landade på 1:47 (minus de sedvanliga ca två sekunderna det tar för mig att starta och stoppa klockan). Sedan sjönk farten. Klockade 1:48 på tredje, 1:50 på fjärde och femte. Sjätte gick på 1:49 och sen avslutade jag de sista två på 1:52. Och de fick jag verkligen slita för. Stadigt nedåt alltså. Inte bra.

Trots lång vila så klarade jag inte att höja tempot på nästa 4x100. Tvärtom. Jag slet så inni hårt och landade på strax under två minuter per hundring. Typ uppvärmningsfart. Deprimerande!!

Jag ville så gärna simma bra idag! Bra idag, ännu bättre nästa gång och sjukt jävla bra tredje gången.

Men det är som det är. Jag kanske har något skit i kroppen ändå. Igår låg förkylningen på lut men jag vilade duktigt och idag vaknade jag och kände mig helt som vanligt. Därför körde jag på. Men kroppen antydde något annat.

Trots misären i själva träningen så var upplevelsen i simhallen positiv. Hade sällskap av både Linda och Theresia idag och det gjorde det lättare att skaka bort den där trista känslan av fiasko och uppgivenhet som smög sig på mig. Istället kunde jag svära lite och skratta bort det, åtminstone där och då. Vi hade det ju lajbans!!

Nästa gång går det säkert bättre. Så dålig som jag var idag vill jag aldrig mer vara.

För att göra mig glad läste jag på Funbeat om mina första intervallhundringar som jag körde i mars förra året. Då simmade jag på ungefär 2:10/100m. Älskar att det trots allt händer saker och att mitt sämsta nu är sjukt mycket bättre än mitt bästa var då. Yay!