Tänk 0-0 nu

Igår var det fruktansvärt nära att soffan vann över mig. Jag var trots middagslur så fasansfullt trött och frusen att en kväll i simhallen kändes helt ogenomförbar. Trots att jag älskar att vara där!

Jag rullade i alla fall ner på golvet och iväg, frös obeskrivligt mycket till en början, men fick sen upp både värme och engagemang av simfröken Hasses pass. Vilken tur att jag åkte!

Moi, Fröken och bästa simpis Maria

Passet gick ut på att hantera pulstoppar. Gjorde mig själv stolt genom att välja alternativet med fyra varv av 2x25 meter hårt följt av 50 meter lugn återhämtning med kort vila. Det andra alternativet innehöll bara en 25:a och kändes som det självklara för mig just nu. Men nej.

Jag gjorde valet eftersom det blir mer och mer uppenbart att bristande kondition är ett större problem än en svag vänsterarm. Jag känner mig otränad och har tappat både känsla och teknik i vattnet.

Min reaktion på det är flykt. Jag vill inte ta tag i det. Jag orkar inte hantera prestationsångesten och vetskapen om att jag inte är lika bra som jag var. Vill inte acceptera att jag har tappat så mycket som jag har gjort.

Det är mycket enklare att vältra mig i känslorna av misslyckande och tankar om att jag är värdelös som inte klarat mig genom det här med bättre resultat. Att allting är mitt fel och att jag är lat och oduglig.

Det gäller allting. Jobb, kost, fritid. Jag har aldrig varit särskilt lysande på att hantera motgångar.

Vägen tillbaka stavas rutiner. Ju sämre jag mår desto viktigare blir det att ha en plan och struktur för vardagen och för träningen. Sedan diskbråcket och alla mediciner introducerades i mitt liv så har jag varit väldigt trött, men nu är pillren på väg ut och jag måste hitta vägar att återvända till mina gamla uppkörda hjulspår. Det borde inte vara allt för svårt.

Mitt i allting finns det ändå så mycket jag är tacksam över. Framför allt människor omkring mig som genom ord och omtänksamhet gör allting lättare. Jag är egentligen jävligt lyckligt lottad.