Inledde den här dagen med en powerwalk (det som skiljer en powerwalk från den vanliga morgonpromenaden med Reka är valet av byxor, idag var det tajts) och följde upp med coreträning hemma. Det blev ett svettigt och lagom jobbigt pass och efteråt mådde jag helt fantastiskt bra.
Men att köra coreträning samma dag som simning är tydligen inte bra. Är det horisontalläge ett dygn innan ett simpass som gäller kanske? Idag var det i alla fall ett jävla fiasko i bassängen igen. Sista tillfället på kursen i Mörbybadet. Kände motstånd från första armtaget. Höll på att dö när vi höjde tempot.
Varför är det så här? Varför hade jag känslan av att vara stark och oövervinnerlig i måndags och var nära döden idag? Jag förstår inte! Simning är som inget annat. Visst kan jag ha dåliga dagar i alla träningsformer men det är aldrig av samma dignitet som i simningen. Ups and downsen är helt orimliga. Det gör mig förvirrad eftersom jag aldrig vet innan ett pass om jag kommer vara bra eller om jag kommer vara värdelös. Hatar att vara värdelös. Idag var jag värdelös.
Fast jag slog personligt rekord på 50 meter. 43 sekunder. Enda anledningen till det var att jag inte hade något rekord innan. Så jag antar att jag måste vara glad. Tänka att det är bra för att vara satt på en dålig dag. Inbilla mig att jag lätt kommer under 40 en bra dag.
Men jag blir så arg, uppgiven och ledsen när det känns så här. Jag ville så mycket och kroppen ville så lite.
Enda sättet att bli bättre är förstås att träna mer. Träna hårdare. Kämpa. Delar av mig vill i princip flytta in i simhallen och simma tills jag tycker att det jag gör duger. Tills mitt sämsta är bra nog.
Delar av mig vill bara lägga ner hela projektet. Fokusera på något annat.
Jag behöver stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar