Ja, jag slog rekord! Det var viktigt för mig och det gör mig glad någonstans djupt inne i magen.
Men det som gör mig allra gladast är att jag plockade fram något inom mig som jag inte trodde att jag hade.
En jävla vilja och ett tjockt pannben.
Att springa under 4:30 är naturligtvis sjukt bra, men det som jag utan tvekan ser som min största prestation var att springa hela loppet, utan att stanna, och utan att tappa i tempo på slutet. Tappa tempo är vad jag brukar göra och det fanns en viss oro i min privata hejarklack att jag skulle missa rekordtiden pga det, baserat på min uppsyn vid 37 kilometer. Men det gjorde jag inte. Jag körde hela vägen in i mål, och det gör mig så STOLT över mig själv.
Men vi tar det från början.
Fick skjuts av Jonas till tunnelbanan kl. 11 och var framme vid Östermalms IP runt halv tolv. Blev lite stressigt att kitta utrustning och stå i toalettkö, framför allt eftersom jag inte visste vad jag skulle ha på mig med tanke på det växlande vädret, men när första starten gick kl. 12:00 var jag på väg till min startfålla och väl på plats behövde jag inte vänta mer än ungefär 5 minuter på min start kl. 12:10. Perfekt.
För att komma i mål under 4 timmar och 30 minuter behövde jag hålla minst 6:24 min/km i snitt och jag hade ställt in Garmin att varna om jag kom utanför intervallet 6:15-7:00 min/km.
I början var det trångt. Vid slutet av Strandvägen tog det stopp. Kändes som om de hade smalnat av banan där, men det släppte ganska fort. Den kilometern klockade jag på 6:40 och fokuserade på att ta in de där 15 extra sekunderna under nästa kilometer istället. Det gjorde jag. Lätt.
Första varvet kändes bra. Fram till halvmarapasseringen ungefär behövde jag inte styra mina tankar alls. Det enda jag tänkte på var hur bra det kändes att springa. Hur lätt jag andades. Hur låg min puls var. Hur pigga benen kändes. Det var inte jobbigt någonstans och det förvånade mig nästan. Försökte ändå hålla nere tempot lite, väl medveten om att ett marathon börjar vid 30 km. Sträckan dit är uppvärmning, det är sedan utmaningen kommer.
Djurgårdsvarvet är fruktansvärt tråkigt, men jag fick i alla fall göra high five med Glenn Hysén. Visste att jag skulle ha en hejarklack på andra sidan Djurgårdsbron och fokuserade på det. Började känna viss trötthet nu, men fick extra energi av att jag var piggare än förra året. Då gick jag för första gången under loppet vid vätskekontrollen vid Skansen. Nu sprang jag och drack i farten. Ingen riktig kris och panik.
I huvudet fick jag börja fokusera på att ta mig till 30 km och det som jag i tankarna formulerat som "loppets början". Sedan är det bara 12 km kvar. Det är ingenting. För första gånger under min marathonkarriär sprang jag över Västerbron även andra varvet. Det var en helt ny upplevelse för benen. En obehaglig sådan. Nedvägen var värre än vägen upp och jag undrade om jag gjort något dumt, men det kändes snart bättre igen. Bättre fast sämre.
Norrmälarstrand är lång och jag började bli riktigt trött. Fokuserade på nästa mål som var Centralen där Jonas skulle stå och heja. Negativa tankar och uppgivenhet började ta plats i huvudet men jag motade bort dem så gott jag kunde med att "allt jag behöver göra är att fortsätta springa så här, varken snabbare eller långsammare". Att få första svackan efter 36 km konstant löpning är trots allt inte så illa när allt kommer omkring, och det fanns inga andra alternativ än att fortsätta. Som det stod på en tjejs tröja:
"I don't stop when I'm tired, I stop when I'm done."
Efter att ha passerat Jonas och fått med mig några väl valda peppande ord sprang jag förbi en tant som skrek "35 minuter kvar nu". Jag förutsatte att hon menade för att komma in under 4:30 och med en snabb överslagsräkning insåg jag att det är bråttom. Ska jag klara det måste jag fortsätta kuta. Och helst öka.
Uppförsbacke till Odenplan. 4 kilometer kvar. Trött så trött. Sen kom druvsockerstationen och jag tänkte att det blir min räddning. Sockerinjektion i hjärnan. Tryckte i mig två stycken, hällde en mugg vatten i magen och en på huvudet för att kyla av mig vid nästa vätskestation och började öka. 3 kilometer kvar. Det kan jag springa i sömnen. Klockar 5:40 min/km.
Vid 40 km passagen får jag återigen bekräftelse på att det kommer bli en minutstrid in i mål. Allt beror av hur lång tid det tog för mig att passera startlinjen efter startskottet. Uppskattade det till två minuter men jag visste inte. Måste öka.
2 km kvar. Snart är jag framme. 6:04 min/km.
1 km kvar. Jag ser Stadion. Åt helvete med backen på Sturegatan. Jag kommer greja det här! Jag måste klara det. Fan heller att jag har kutat livet ur mig i onödan. Klipper sista kilometern på 5:25.
In på upploppet. Om målklockan står på mindre än 4:40 är jag safe. När jag ser den visar den 04:40:30. Helvete! Öka, le, öka, fokusera, öka, sprurta i mål. Skratta. Gråta. Dö.
04:28:37
Idag är jag i både bättre och sämre form än jag brukar.
Skavsårsmässigt är det bättre. Två snitt av bh:n under armarna bara, och några små röda märken på ryggen. Fötterna är helt skavsårsfria. Helt opåverkade. Benen har dock varit piggare. Ljumskarna, rumpan och baksidan av låren muttrar när jag reser mig och jag har en diffus och oförklarlig smärta över revbenen under brösten. Funderar på om det kan bero på trycket av bh:n. Dessutom är jag väldigt, väldigt trött.
Men jag gjorde det. Och det var värt det. Jag har aldrig varit så bra som jag var igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar