Som en kork i mörk... våtdräkt

Idag var det avslutningsjippo i Huvudstabadet för Mörbybadets simkurser. Fast så mycket jippo blev det kanske inte eftersom vi bara var tre brudar som dök upp, men tanken var god jag uppskattade verkligen initiativet. Snälla simfröken Hasse stod på kanten och coachade och jag bassänginvigde min våtdräkt. Som en kork i mörker. Fantastiskt roligt.

Har funderat mycket på känslan igår och varför det kändes som det gjorde. Och jag har svårt att sätta ord på det. Det är inte att jag är rädd för att ta ut mig ordentligt eller bli trött, det jag är rädd för är den där känslan av att det inte finns något att hämta när jag tar i. Jag kände det igår och jag kände det idag när vi körde en tvåhundring med lite extra benspark. Det är inte vanlig trötthetkänsla som man kan bita ihop och ta sig igenom, utan den känns mer... tom.

Förutom den lilla fadäsen så tyckte jag det kändes bra idag. Det var roligt. Som sagt, det går upp och det går ner med en farlig fart. Men jag gillar verkligen min våtdräkt. Alltså, verkligen. Den känns som en kompis som vill leka med mig och som gör mig trygg. Jag blir uppriktigt glad av att tumla runt i den och det känns som att den får det att bubbla fram skratt ur mig helt oprovocerat. Precis vad jag behöver.

I övrigt får jag väl prova att käka en banan eller något innan passen. Det kanske fyller tomrummet med energi.