Just nu minns jag knappt vad som hände under loppet. Under Stockholm Marathon alltså, var jag tvungen att förtydliga det? Sprang jag verkligen? Antar att jag känner så för att förberedelserna och tiden nu efteråt har varit så sinnessjukt stressiga för mig. Tiden bara flyger förbi.
Igår när jag kom hem från Universitetet, efter en galen dag på jobbet följt av panikstudier, hade jag fått stressutslag i ansiktet och på bröstet. Det är inte, inte, inte ett bra tecken. Men idag är det bättre och snart är det över.
Jag har hur som helst försökt analysera loppet ändå, i ett försök att hitta nyckeln till framgång. Mitt minne kring loppet lär inte bli bättre med tiden. Jag har kommit fram till följande saker:
- Rutin. Det här var mitt femte marathon. Ja, det är ju helt sjukt men så är det, om man räknar Jubileumsmarans 40 km som ett riktigt marathon förstås. Det här verkar inte längre vara en tillfällig fas jag går igenom, det börjar mer likna en livsstil. Jag kommer köra nästa år igen, det ingen vits att låtsas att det inte är så. Att sikta på att kapa tiden ner till under 4:15 är djärvt, men det är ett helt år kvar och jag är ju fucking awesome så...
- Vikt. Jag har läst någonstans att ett kilo motsvarar ungefär 5 sekunder per kilometer. Jag vet inte om det är sant, men någonstans känns det förstås helt rimligt att det går snabbare ju mindre man har att släpa på. Om vi räknar bort ett par kilo som förlust av vatten och räknar min viktminskning lågt så kan vi säga att jag har gått ner 5 kg. Det skulle i så fall motsvara 25 sekunder per kilometer. Känns inte helt orimligt. Lågt räknat.
- Mental stryka. Här tror jag, förutom rutinen, att vårens simträning har spelat stor roll. Alla dödsintervallpass som jag har slitit med i bassängen och som fått mig att pendla mellan att vilja gråta och att vilja dö, men som jag i slutändan ändå precis har klarat av. Det har stärkt mig otroligt mycket mentalt. Att passen har varit så perfekt utformade är antingen bara tur eller så är Simfröken otroligt begåvad när det kommer till att avgöra vad som är en lagom utmaning för mig.
- Träning. Kommer återigen tillbaka till simningen. Intervallpassen i bassängen har gjort mig till en starkare löpare, det är jag fullständigt övertygad om. Att springa intervaller är lätt i jämförelse med att simma dito. Att springa är lätt. Fri tillgång till syre. Man riskerar inte att sjunka till botten och dö om man inte orkar. Dessutom är den bästa träningen bekant den som blir av, och simmat har jag gjort. På slutet har jag faktiskt även sprungit dem, motiverad av min egen simträning. Under hela året har jag dessutom kört många, många bra pass i gymmet, perfekt anpassade för mina mål.
Med tanke på att jag haft ryggproblem under våren, att jag inte kunnat springa så många långpass som jag velat och att jag hade ett par veckors löpvila så känns det som att jag, om allt klaffar, kan prestera ännu bättre än vad jag gjorde i år. Första steget är att våga tro det. Andra att anmäla mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar