Det blev Jonas och Reka som vann. Ja, VANN. Som slapp bära bajstunnor och istället vaka över mig i vattnet. Jag är väldigt glad att de var med mig.
Termometern vid bryggan visade på knappt 15 grader i vattnet. Med full merinomundering under våtdräkten (linne, trosor och långa strumpor) så frös jag inte om kroppen. Men det var iskallt om händerna och om ansiktet så jag fick pausa flera gånger de första minuterna för att hänga på jollen och värma mig.
Efter 200 meters uppvärmning tog jag på mig paddlarna och körde resten med dem. Då var jag dessutom så varm att det inte var något problem med det kalla vattnet längre.
Vad som däremot var problem var sjögräset. Jag ogillar skarpt när det kommer slingrande dödssnaror från botten. Det får mig att freaka ur och de första 450 meterna var jag så sjukt nära paniken att jag var tvungen att ha jollen nära mig och hela tiden fokusera på att hålla mig själv under kontroll. Simmade med andra ord inte särskilt bra då, eftersom jag bara kunde fokusera på att hindra mig själv från att börja veva med armarna i internationella sjöräddningssignalen och skrika högt i panik.
När jag sedan vände utåt och ökade avståndet till stranden så försvann sjögräset och då gick det mycket, mycket bättre. Jag insåg då, när paniken släppt, att det här måste vara något jag verkligen vill göra, annars hade jag aldrig kunnat tvinga mig själv till att ta mig igenom vad jag just gjorde.
Jag vet inte varför jag tycker det är så läskigt med sjögräs, men jag hoppas jag kan lära mig att hantera det. För att simma i havet är fantastiskt. En otrolig frihetskänsla. Jag är jättestolt över mig själv och hur jag har utvecklats när det kommer till simning i öppet vatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar