Kicken jag vill ha

Några timmar kvar!
Till vad?

Till Sofias födelsedag!!!

Det ska bli så jävla häftigt att köra loppet på lördag! Allting känns så himla bra!!!

Idag träffade vi Mats som höll på att sätta upp banmarkeringarna och han avdramatiserade backarna rejält! "Nej, såna där berg ska ni inte upp på heller", sa han och pekade på de höga topparna runt oss. "Det är egentligen bara tre backar i loppet. Och Lidingöloppet har väl ca 1000 höjdmeter va?".

Kändes skönt. Han föreslog också att vi skulle provsimma i sjön, men jag och Linda har kommit fram till att vi känner oss mest trygga i att avstå. Man ska inte väcka den björn som sover.

Eftersom regnet vräkte ner idag drog vi till en simhall i St. Moritz. Körde några längder i bassängen och kroppen kändes skitbra. Precis som den gjorde när jag sprang trehundra meter för att undvika regnet. Pigga, starka ben.

Förutom flera bassänger av olika slag fanns tre vattenrutschkanor i simhallen. Pga min tidigare hårsituation har jag inte åkt sånt sedan yngre tonåren så det kändes som en jäkligt stor grej att göra. En av kanorna gick genom ett rör och inleddes med ett fritt fall på typ 1-1,5 meter i mörker. Klaustrofobi, höjdrädsla och allmän osäkerhet fick mitt hjärta att nästan slå knut på sig själv när jag satt högst upp och väntade på min tur. Ville avbryta men ville också bevisa för mig själv hur tuff jag är.

Efteråt kände jag mig förstås oövervinnerlig, och jag tänker att den tillfredställelse jag fick av att ha överlevt vattenrutschkanan inte kommer vara i närheten av den kick jag kommer få av att springa i mål i Engadin Swimrun med Linda på lördag. Den kommer att bli något alldeles extra och så värd att kämpa hårt för. Vilken sjukt maxad upplevelse det ska bli!

Men innan dess ska det firas födelsedag. Glöm inte!