Det kom en för tidig julklapp till mig med posten idag, en Garmin 920xt triathlon edition. Hurra! På det medföljande kortet stod "God Jul önskar en okänd välgörare!". Tänka sig!
Tog omedelbart med mig min nya vän till simhallen och körde igenom veckans tredje tröskelpass. Så kan det tydligen bli om jag får bestämma själv vad jag ska simma. Konstigt.
Passet bestod av insim, 6x100 meter f3 start 2:15, 2x3x50 meter f3 start 1:20 och avbad. Typ.
Jag simmade jävligt bra. Kändes snabbt som tusan, hade bra känsla, fint grepp, grymma voltvändningar och lång vila. Men nej. Min nya kompis (jä rajt, just en fin vän) visade att hundringarna låg på runt 1:47 och femtiorna på drygt 50 sekunder. Hallå liksom! Känslan sa helt andra tider. Snabbare.
Tydligen var jag inte på topp idag. Kanske beror det på mina övriga pass, eller på att jag har varit lite krasslig den här veckan. Hade inte mitt immunförsvar varit gjort av pansar (det blir till och med lite överambitiöst ibland och stöter ut mina hårsäckar, vilket alltså är anledningen till min sjukdom alopeci) så hade förmodligen en förkylning brutit ut. Jag har varit lite snorigare än vanligt och torr om läpparna, vilket brukar vara ungefär så hårt jag drabbas av dylika sjukdomar.
Hur som helst. Trots den lilla besvikelsen över tiderna så var träningen ändå härlig (och lite hemsk).
Med klockan följde ett pulsband för simning, så att jag alltså kan se hur min puls såg ut under passet.
Trots att bandet satt väldigt löst så upplevde jag att det hämmade min andning. Som om simning inte bjuder på den känslan tillräckligt. Hade svårt att ta djupa andetag när jag vilade. Det är roligt att titta på pulskurvan men bandet är nog inget jag kommer använda regelbundet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar