Jag är dyr i drift. Och en klantskalle. Jää!
Tisdag. I arla morgonstund träffades jag och pappan i Sollentuna simhall. Jag har drabbats av akut julstress och behovet av att träna är aldrig så stort, och lusten att göra det så liten, som vid känslomässig press. Att inte räcka till, att inte hitta tillräckligt fina och bra julklappar, att inte få pengarna att räcka till det jag hittar och såna saker stressar upp mig. Och en del annat.
Jag vill egentligen inte simma i Sollentuna simhall på mornarna för det brukar vara en otäck farbror i bassängen då, återkommer till det, men idag hade jag inget val.
Med det ståtliga firandet av Lars Frölanders julafton färskt i kroppen så vågade jag inte ha för höga förväntningar på mig själv inför fartpasset, som jag valde att simma idag.
Men faktum är att jag var väldigt nöjd fram till och med min maxhundring. Den gick på 1.35 blankt, alltså ungefär som senast. Första halvan på 44.6, andra på 50.4. Tvärdog mot slutet. Hade svårt att trycka ifrån i sista vändningen pga mjölksyra och det kändes som att jag stod still sista 15 m. Tycker ändå att jag kämpade riktigt bra, och fast det var jättehemskt så var det jättekul.
Sen gick det dåligt. När jag skulle plocka fram fenorna för att maxa 50 m råkade jag samtidigt riva ut min mobil ur påsen, och telefonen föll i bassängen med ett plask och sjönk till botten där den dog omgående. RIP mobil. Som om inte julstressen var nog ändå liksom. Fick psykbryt i bassängen och senare en ny telefon på företagets bekostnad. Jag borde inte ha mobil. Jag bara förstör.
Blev så ledsen och nedslagen över händelsen att jag övervägde att avbryta passet, men slutförde det ändå. Maxfemtian med fenor gick på 32 typ. Helt okej med tanke på att jag hunnit bli lite kall och var väldigt deppig.
Sen kom otäcka farbrorn, när jag höll på med mina startdyk. Det är han som påstår att jag är auktoritetsstyrd, tycker att jag ska lämna Garmin hemma, att jag kör för hårt, står medvetet i vägen för väggklockan och simmar ryggsim med yviga armar så att man får på nöten vid varje möte. Det var gott om plats i bassängen, men han valde förstås min bana...
När jag var klar med dyken kom en annan tjej också in på banan och påpekade för honom att det var en snabbsimbana. Han simmade yvig rygg. Han sa att han kan simma snabbt (och det kan han). Hon sa att vi simmar runt, eftersom vi är tre. Han svarade att han har simmat i 55 år (och mumlade något som inte kan tolkas som annat än att någon snärta inte ska komma här och lära honom hur man gör). Hon simmade iväg, han följde efter för tätt inpå så att han kunde visa hur snabb han var och de krockade lagom till vändningen.
Jag bytte bana och körde mina avslutande 200 i lugn och ro. Jävla arsle.
När jag packade ihop mina grejer som låg utspridda lite överallt på kanten så var det en snubbe från Turebergs sim som försökte adoptera pappret med mina pass. Han tyckte de såg så himla bra ut och hade börjat köra ett av dem. Jag höll med om att det var bra pass men sa nej till adoptionen. Nån ordning får det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar