Sofias Secrets: Marocko dag 1

onsdag, december 30, 2015

Marocko dag 1 - Star Wars

Mina tre bästa tips till dig som ska vandra i Atlasbergen:

1. Var inte höjdrädd
2. Ta med snacks/bars/energi
3. Var spontan och obekymrad

Klockan ringde redan 04:00 imorse och två timmar senare satt jag och JG på planet till Marrakesh. Resan tog fem timmar och väl framme möttes vi på flygplatsen av vår chaufför/guide Mohammed.

Efter en timme med bil nådde vi startplatsen för vår vandring, som låg en knapp mil utanför staden Imlil. Där väntade redan Hassan och hans mula, som hette något i stil med Dechanel, på oss. Mulorna (mamma häst, pappa åsna) är starka och säkra i bergen och kan bära 150-200 kilo på ryggen. De kan börja arbeta i femårsåldern och sköter man dem väl kan de fortsätta i uppåt tjugo år!

Medan Hassan lagade en gudomligt god lammgryta som serverades med pasta, oliver, bröd och någon märklig men god fisk så satt jag och Jonas under ett träd och tittade på förbipasserande. Många damer med kor, ett sällskap av en dam, ett barn och ett hundfår. Eller fårhund. Det var ett får med svans iaf, lydig som en hund. Sen kom två fat white people också, som picknickade med sin guide en bit bort. Allt var väldigt exotiskt!

Sen började vandringen och vi tog omedelbart en hel massa höjdmeter och fick en fantastisk utsikt över bergen. Landskapet var kargt men otroligt vackert! Det kändes som om vi var på Tatooine i Star Wars. Man kunde nästan höra Sandfolket i bakgrunden.

Vi passerade genom små byar i sluttningarna där kvinnor och barn pysslade, och vi klättrade högre och högre. Det var en ganska krävande vandring och även om lunchen var riklig så var vi glada att vi hade med oss extra bars (Flapjack caramel/fudge OMG!), russin och småsnacks. Och trots att jag under eftermiddagen fick i mig minst 2.5 liter vatten så kändes det inte helt tillräckligt. Mulan bar vår packning så det behövde vi i alla fall inte göra, bara ha en lätt dagssäck på ryggen.

Vi gick hela tiden i serpentiner upp längs branta stigningar och ofta sluttade det tvärt ner i dalen på ena sidan. Jag höll mig nära berget och undvek emellanåt att titta nedåt eftersom det gav mig svindel.

När vi trodde att vi var färdigvandrade för dagen visade det sig att vi skulle över ytterligare ett pass till nästa by. Jag tänkte nog att ett Berberhus var bokat, förberett och klart åt oss där, så jag bet ihop och kämpade på. Icke.

Just nu är det vinter i Marocko och lågsäsong för vandrande turister, varför de Berber som under sommaren vanligen hyr ut sina extra rum just nu förvarar gräs, kvistar och annat (!) i dem istället. Det fanns helt enkelt inget rum i byn så vi fick fortsätta uppåt. Det fanns heller inget rum i nästa by och mörkret sänkte sig. Den här typen av spontanitet behärskar inte jag.

I tredje, eller möjligen fjärde byn, efter att vi klättrat upp till himlen ungefär, fick Mohammed tag i ett guesthouse, typ vandrarhem, åt oss. Vad hade hänt annars? Ingen vet. Kanske hade vi fått sova med mulan.

Den gemensamma toaletten består av ett hål i golvet (prickbajsning någon?) men vi fick i alla fall eget rum. Ett svinkallt rum. Eller alltså, hela huset är svinkallt. Men middagen, som bestod av soppa, kött, bröd och grönsaker samt banan och myntate, var sjukt god. Åt hur mycket som helst!