The trick

Jaha, tricket för att lösa 47-knuten var tydligen att dra ner på starttiden. Så oväntat!

Bara härom dagen gnällde jag ju på att mina tröskelfemtior aldrig går snabbare än 47 sekunder, men igår på simskolan hände det äntligen! Hasse-effekten? Starttid 1:00 var uppenbarligen vad som krävdes. Jävligt bra och kontrollerat. Wäo!!

(Glöm inte heller att jag brukar kunna dra av 2 sekunder för den tid det tar att blippa på Garmin.)

Tror det var glädjen över det här som gjorde att jag tog mig igenom de 2x6x25m benspark, starttid 0:50 resp 1:00, som följde. Hatar benspark. Även insimmet bestod av såna otrevligheter, så igår var det verkligen inget drömpass vi bjöds på. Långt ifrån. Jättelångt. Okej. Jag till och med hatade det.

Men jag har mina mål och jag vill bli en duktig simmare. Då måste man ibland bara bita ihop och köra. Och jag blev inte så förblindad av mitt hat att jag inte kunde se fördelar med det vi gjorde. Faktiskt rätt många positiva saker. Jag längtar inte efter att göra om något liknande men det var nyttigt att se vad som händer med bensparken när jag trycker på mer än en eller kanske två 25:or som jag brukar.

Dessutom hade jag två saker i huvudet som jag insett när jag stått på kanten och undervisat:

• Fungerar det inte så försök att förändra. Om bensparkarna inte driver mig framåt så gör jag kanske inte helt rätt? Vad kan jag göra annorlunda? 

• Att vara en elev som gnäller, surar och ger upp är varken roligt för mig eller för simfröken. En elev som är glad och kämpar, men kanske inte lyckas riktigt, är roligare att peppa och hjälpa, och dessutom mycket roligare att själv vara.

Slutligen. Framförallt. Jag var så jäkla glad över att ha Hasse ♡ tillbaka igen. Jag känner mig tryggare, blir inspirerad och det blir mycket bättre dynamik i lektionen när vi är två. Dessutom var eleverna sjukt duktiga igår och delad glädje är som bekant dubbel glädje. Det var en bra kväll!