Morgonen bjöd på en sjuhelvetes misär. Jag gav mig ut i skogen (!) för att att springa backintervaller (!) i snön (!!!). Min inställning var till en början bra. Innan jag börjat springa alltså. Med positiva tankar kommer man långt tänkte jag, och försökte få det till att löpning i snö nog trots allt är precis så härligt, fluffigt och lyckligt som varenda människa på Instagram försöker göra gällande med sina gnistrande snöbilder och glada ansikten.
Glöm det. Jag står fast vid att snön kan dra åt helvete.
Jag vill aldrig, aldrig, aldrig någonsin springa ett sånt här pass igen. Aldrig!
När jag kom till min backe efter drygt tre kilometer (vilket tog nästan 30 minuter, no kidding) så var jag redo att sätta mig i en snödriva och gråta. Jag hade inget fäste, snö upp till fotknölarna och mina ben hade tydligen checkat ut efter spinningen igår. Det enda positiva jag hade att luta mig mot var min hund. Hon är fantastisk! Så glad och full av energi. Finaste Rekisen!
Jag pensionärslufsade mig ändå upp för backen. Tre gånger en minut. Reka körde max. Det var det minst jobbiga på hela passet, och jag borde nog ha lufsat ett par vändor till, men var för less för det. Hatade för mycket.
Sista kilometern tillbaka till bilen var ändå hyfsad. Snön var lite hårdare och lite mindre djup och jag avslutade med en ganska okej känsla. Nu är jag rädd att den får mig att glömma att jag aldrig ska göra om det här igen. För det tänker jag inte. Never. Jamais. Nooit. Nikad. 从来没有. Nie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar