Utanför komfortzonen på bassängkanten

Imorse ställde jag väckarklockan på crazytidiga 04:45 för att åka till Vasalundshallen (med frukost i magen och morgonrastad jycke). Men inte för att simma själv. Nej, nej.

Förra veckan frågade Henke mig om jag kunde vara vikarie på några av hans crawlkurser den här veckan, och hur skrämmande det än kändes att säga ja så gjorde jag det. Det är genom utmaningar man utvecklas, och det här var något rejält att bita i. Puh. Komfortzon, vad är det?

Nu är alla pass avklarade och jag har ökat min totala erfarenhet som siminstruktör med en ansenlig mängd minuter. Och min totala arbetstid under en vecka hos Medley med typ 500%.

Jag har inte alltid så höga tankar om mig själv, men jag tror faktiskt att jag är en ganska bra simfröken. Eller att jag åtminstone har potential. Jag har ju lärt mig av de bästa.

Saker som varit bra med undervisningen i veckan:

• Min kunskap har ökat
• Jag har haft roligt
• Jag har försökt se och ge något till alla
• Jag har varit förberedd men ändå flexibel
• Eleverna tackade mig för roliga och givande pass
• Mitt självförtroende har blivit större

Men det har också tagit på krafterna. Jag har gett väldigt mycket av mig själv och det innebär förstås en stor anspänning att möta många nya människor från en position som jag själv inte hunnit bli helt bekväm i. Bara en sån förhållandevis enkel sak som att snabbt lära mig namnen på alla elever, i alla grupper, var krävande, men något som jag ser som en superviktig detalj.

Att lämna komfortzonen så långt bort att den inte ens kan höra när jag skriker är tufft och jobbigt. Men det är också väldigt givande. Jag tar med mig massor från den här utmaningen, både sånt jag gjorde bra direkt och sånt som jag kan förbättra. Personlig utveckling at its best.