Jag har aldrig dykt. När jag var barn dök jag inte för att jag var rädd att få vatten i näsan. Kanske fanns det andra anledningar också, men det är den enda jag kan komma ihåg. Strax innan jag fyllde 15 år fick jag min första peruk. Varför jag fick det och varför jag inte har den längre kan du läsa här om intresse finnes.
Jag fäste min peruk enbart med tejp i pannan. Om inte det är förklaring nog till varför det inte blev något dykande därefter så föreslår jag att du kilar iväg och hämtar en tejprulle och en hink vatten, och försöker tejpa fast något under vattnet. Går sådär va?
När någon frågade varför jag inte badade eller hoppade i vattnet så valde jag alltid det jag ansåg vara den snabbaste och enklaste förklaringen: jag är rädd!
Men jag var inte rädd, i alla fall inte då. Som liten älskade jag att bada och simma, gärna under vattnet, med mina kompisar. Helst med cyklop för jag gillade som sagt inte att få vatten i näsan. Och därför dök jag heller aldrig.
Under 20 år hann lögnen om att jag är rädd rota sig väldigt bra. Så bra att det blir en sanning, även när peruken så småningom var gömd och undanstoppad i ett otillgängligt hörn i källaren.
När jag började på min första crawlkurs vågade jag inte ens hoppa i vattnet på det grunda. Så jag började där. Sen hoppade jag på det djupa. Försökte öva på att inte hålla för näsan samtidigt.
I maj förra året hoppade jag från en brygga i öppet vatten. Firade födelsedag med armarna uppåt sträck och ett skutt ner i Edsviken. Jag ville lära mig dyka redan för två år sedan och tog med mig min kompis Greta som övervakade mig när jag rullade som en köttbulle ner i Rösjön ett par gånger. Sen blev det inget mer. Jag vågade inte öva på egen hand. Var kanske inte mogen.
Nu vill jag dyka och inga hjärnspöken i världen ska få stoppa mig. Jag ska göra det här. För mitt inre ser jag mig själv göra sjukt snygga startdyk och det kommer att bli verklighet. Ett steg i taget så är jag snart där. Idag tog jag mig genom steg 1 och steg 2.
Jag är så glad! Och stolt! Och känslosam! Mina ögon blev lite fuktiga av annat än klorvatten där i simhallen, och när jag åkte hem i bilen så kom ganska mycket spänning ut samma väg. Det här är sista hindret i min Ninja Warrior-bana.
Jag räknar inte med att någon ska förstå hur stort det här är. Men jag ville ändå försöka berätta.
Det kanske låter som att jag har gjort ett exemplariskt dyk från femmans trampolin nu. Så är det förstås inte. Jag har trillat ner i vattnet, först från sittande och sedan från knästående. Men det gick så otroligt bra och det var så roligt! Jag vill göra igen!!
Återigen var jag tacksam över mitt snack med Henke i tisdags, där vi kom fram till att jag var rädd för vatten i näsan men att det inte var något farligt egentligen. Det är alltid värdefullt bara att få prata om saker.
Redan första gången jag plumsade i idag insåg jag nämligen att det inte var någon risk att få vatten i näsan, och en stor del av orosmomentet försvann direkt. Jag märkte också att så fort jag kom under ytan så kändes det som att jag var på hemmaplan. Vattnet är min kompis. Det var en mäktig känsla!
Ja, förutom det här dykandet så simmade jag lite också. Det var kul! Fenor och fjärilskickar och sånt. Theresia var också där och peppade och stöttande mig supermycket i mitt premiärdykande. Är så himla glad över att ha lärt känna henne!
Steg 1 - sittande
Steg 2 - knästående
2 kommentarer:
Bra jobbat! Den knästående var riktigt snygg! Du får visa nästa gång.
Kram ;mårten
Tack!!! :) :)
Skicka en kommentar