KIF-projektet

Jag har världens bästa kompis! Lyckliga jag!

Igår började mitt KIF-projekt i löpningen på riktigt. KIF står för Kom i Form. Planen bestod av en till synes enkel löprunda på 6 kilometer i ganska bekväm fart.

När jag vaknade på morgonen var jag taggad för att springa på kvällen. Faktum är att jag gick hela dagen och såg fram emot det. Lite konstigt, jag vet, men så var det. Sen, när det blev skarpt läge och dags att ge mig iväg, då kände jag mig inte alls så jävla motiverad längre. Så är det ofta.

Kom hem senare än planerat, åt sent mellanmål och kände hur jag bara ville slänga mig i soffan och titta på Dr. Snuggles istället för att kubba. Men Reka var glad och pepp, och ville gärna hänga med, så vi lufsade iväg till slut.

Hon skuttade fram på lätta ben. Jag stånkade fram som om jag vägde två ton. Det var så jäkla segt!

Det blev antagligen inte bättre av att jag sprang som en jojo. Så fort jag lyckades ockupera tankarna med annat än att det var jobbigt och långt så sprang jag fortare än enligt plan. Då vaknade jag till och bromsade, men så fort tankarna flög iväg igen så gick det snabbare. Så höll det på. Dessutom var det varmt.

När vi kom hem och pustade ut på trappen kändes det inte alls lika illa längre. Vi fixade ju det där, tillsammans. Hon och jag. Jag och hon. Finaste krabban och bästa sällskapet! Imorgon ska vi springa backe igen, och det kommer i alla fall hon att älska!

PS. Längtar svinmycket efter att simma. Trots misären igår. Det kanske inte gör något att jag simmar sakta, det viktigaste är att jag kan simma överhuvudtaget.