YES! Imorse var det äntligen dags för utomhuspremiär i vattnet för mig! Ja, om man inte räknar Mallis då förstås. Teamade upp med järngänget - Maria, Theresia, Lindad och Malin - nedanför Kafé Sjöstugan vid Brunnsviken för ett morgonbad. Termometern visade på friska 10 grader i vattnet, och trots att jag simmat i 8-gradigt vatten i höstas så kändes det lite nervöst.
I slutet av maj förra året var första gången sen jag var barn som jag handlöst kastade mig ner i en sjö. Alltså utan att klättra på stege, hasa eller vada ut. Men trots att det var årspremiär idag, och trots att jag var osäker på hur det nu var det kändes att chocka kroppen med iskallt vatten, så imponerade jag på mig själv genom att hoppa i helt utan tvekan. Jag är så jävla stenhård!
Jag hade på mig min klippta simrundräkt från Head, merinounderkläder, löparskor, neoprenvantar - och huva. I höstas var det hel dräkt och sockor också, så det här var lite mer hardcore.
Det var för..b..ANNAT kallt. Att säga annat vore att ljuga. Men jag fokuserade på att andas lugnt och slappna av i kroppen. Det tror jag är nyckeln. Börjar man spänna sig eller andas forcerat så går det åt helvete. Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen, det är en känd gammal slagdänga.
Vi simmade iväg till en liten brygga, bara en liten bit från där vi hoppat i. Jag hade inte vunnit något stilpris den sträckan, det är ett som är säkert. Ansiktet var lika mycket ovanför ytan som det var under, och att tretaktsandas var bara att glömma, eftersom det innebar för lång tid under vattnet för fejset. Men sen, när vi nått bryggan och kollat att alla var okej, då var jag verkligen okej. Det var fortfarande kallt, men på vägen tillbaka kunde jag simma som vanligt och resten av tiden i vattnet var det... kanske inte skönt... men i alla fall fullständigt hanterbart.
På Island sägs det tydligen att man ska vara i blöt lika många minuter som det är grader i vattnet. Det har min isländska vän Linda berättat. Så blev det idag. 10 grader i vattnet, 10 minuter simning. Det räckte gott för mig, och jag klev upp full av nytt självförtroende inför de kalla simningarna under Engadin swimrun. Jag hade kunnat fortsätta, men hade inte vunnit något på det just då.
Som vanligt avslutade vi med bullar och varm dryck, och nu hade även Mårten anslutit. Inte för att bada (det var något om tvättstugan, Göteborg, ehh vahettere osv...) utan för att få umgås och fika med oss nytvagade hjältinnor. Gott så, men nästa gång hoppas jag vi blir ännu fler simmare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar