Heja mig!

Jag vet inte hur jag ska säga det här. Kanske genom att börja citera mig själv, från Instagram:

"Okej. Jag är på ett jävla berg nånstans. Kom hit på cykeljäveln. Tänker fan inte cykla hem. Tänker fan inte cykla nån jävla tävling på lördag. Tänker fan aldrig cykla mer. PS. Älskar min man Jonas som tar hand om mig i denna svåra stund. ❤️"

Idag var vi ett gäng som drog iväg för att provcykla banan för tävlingen på lördag. När jag kommunicerade ovanstående meddelande via Insta hade jag precis tagit mig upp till toppen på Coll de sa Batalla, via en 7.8 km lång backe på 381 höjdmeter, räknat från informationsskylten i botten till toppen. Stigningen började dock redan tidigare, så totalt blev det 550 höjdmeter.

Redan innan backen ens börjat på riktigt var jag tvungen att släppa gruppen. Bara det var mentalt knäckande. När jag började gneta mig upp för backen och försökte ta djupa andetag för att syresätta de stackars trötta benen så kom det inte så mycket luft. Det var mest ett pipande ljud. Ju längre jag trampade och ju mer jag försökte andas desto värre blev det.

Till slut tvångsstannade Jonas mig och då freakade jag ur fullständigt över bristen på luft. Försökte öppna upp bröstet trots att allt jag ville var att stå dubbelvikt över cykeln och jag gjorde mitt bästa för att slappna av och ta lugna andetag. Det gick tyvärr inget vidare och svetten blandades med tårar av panik. Det tog flera minuter innan jag kunde andas i närheten av normalt.

Och så där höll det på, upp till toppen. Vi körde någon eller några kilometer, sen stannade vi och gjorde om ovanstående process. Andnöd och panik. Det är kul att cykla. Serpentinvägen ner från toppen var i alla fall otroligt vacker. Vägen upp minns jag inget av, men antagligen var den också fin.

Nu startar projekt "Rädda Joppe Sofia, död eller levande!

Jag tolkar dagens katastrof som att jag behöver vila. Så imorgon gör jag ingenting. På tisdag gör jag eventuellt lite. Hela den här veckan får bli lugn och om jag kan släppa dagens skräcktur så kanske jag startar på lördag. Just nu är jag så sjukt opeppad. Cyklingen går åt helvete. Simningen går uselt (fast under teknikpasset i poolen i morse så var jag faktiskt inte misärdålig) och någon löpning existerar knappt. Heja mig!

Ps. Saknar Reka. I såna här stunder är hon guld värd, det inser jag nu.