Trots min mycket späda ålder har jag vid det här laget hunnit lägga av med landsvägscykling ganska många gånger. Man kan säga att jag vill lägga av varje gång jag sätter mig på cykeln.
Men hur det nu kom sig så blev jag i alla fall meddragen på en tur idag, tillsammans med Jonas, Lim, Cyklosaphir och Martin. Har haft en lugn vecka och ville röra lite på mig, och Martin sålde in turen så himla lockande, med löften om lugnt tempo, solsken och fika i Vaxholm. Och jag har ju en fin cykeljacka och tänkte att det skulle vara kul att testa Chrille efter att ha hojat hyrcykel på Mallis.
Allting flöt på bra tills vi närmade oss Vaxholm. Då gick Jontans växlar paj, så han kunde bara köra på två av dem. En lätt och en tung. Själv hade jag ju avbrutit direkt om något sånt hänt, men han lossade vara växelsnörena och buntbandade fast dem på cykeln. Sen körde vi vidare. Tuff krabat, min make.
Det var mycket folk i Vaxholm och efter att ha konstaterat att det var extremt lång kö till fikat på Hembygdsgården så satte vi oss på något ställe vid hamnen istället och intog lunch. Själv åt jag en kycklingsallad som var god. Det var bacon på, och brödkrutonger!
När vi sedan skulle cykla iväg hemåt så protesterade mitt vänstra knä direkt! Platt mark på lätta växlar gick okej men vid minsta motlut så gjorde det riktigt ont, och jag kunde inte trampa ordentligt med vänsterbenet. Hade inga problem på vägen dit alls, men uppenbarligen var det något som inte var bra, och knät måste ha stelnat till under lunchen.
Provade att cykla på en stund till, och jag och Jontan släppte de andra för att köra raka spåret hem, medan de tog samma väg som vi kom, över Bogesund.
Jag hatar att avbryta träningar. Det har varit så sjukt mycket sånt under det här året. Jag ville köra hem, men i valet mellan att vara tjurskallig för sakens skull och riskera att skada något inför Engadin så var beslutet ändå ganska lätt. Knät kändes inte bra och att fortsätta var en dålig idé.
Vi hade tur och lyckades vinka in en taxi på vägen, och chauffören var ytterst sympatisk och hjälpsam, även när han knölade in våra cyklar i bagaget och tryckte igen luckan med ett skreek och ett plåånck. Han var i alla fall lika oförsiktig om bilen som om cyklarna, så det kändes fair.
Nu behöver du inte vara orolig för mig. När jag inte cyklar så känns knät inte alls, och eftersom jag ändå har lagt av med cykling för gott så innebär det här inte något problem. Men OM jag ändå skulle vilja återuppta min karriär så måste nog jag och Chrille gå på familjerådgivning, aka bikefit, först så att vi blir kompatibla. Vårt förhållande knakar just nu rätt kraftigt i fogarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar