Hofors Adventure Race 2015

Hofors - Sveriges Mallorca!

I Hofors kan man cykla uppför så länge att det blir tråkigt. Ja, även om man är någon som inte har lätt att drabbas av tristess i dylika sammanhang. Igår cyklade vi uppför. Mycket. Men vi cyklade även på fina små stigar, sprang (haha, näe) upp för en slalombacke, paddlade och lekte hinderbana. Och vid något enstaka tillfälle behövde vi inte ens kartan för att orientera oss rätt.

I år var tredje året i Hofors Adventure Race för mig och Lindad, och vi börjar känna oss som hemma i staden vi hatar att älska. Även denna gång hade vi lyxen av en egen fotograf under loppet. Alla de sjukt fina bilderna i inlägget har Jonas tagit. Tack!!

Vi anlände till Hofors ungefär halv nio, två och en halv timme innan start, och hämtade ut våra tävlingskit. Så fort det är gjort brukar vi kasta oss över kartorna för att, likt proffsen, märka upp vår rutt med rosa överstrykningspenna.

Jag och Linda orienterar endast en gång per år, i Hofors, och behöver gott om tid för planering. Men i år kom vi av oss. Bakom ryggen stod den nämligen - hinderbanan - årets äventyrsmoment. Mäktig. Otäck. Vi var tvungna att omedelbart testa några av hindren innan vi åter kunde fokusera på våra kartor.

Innan start var det genomgång av loppet, ledd av Sveriges förmodligen vänligaste och mest välkomnande tävlingsledning - Magnus. Vi fick veta att det var tillåtet att hjälpa varandra vid två av hindren i hinderbanan och att straffet om man misslyckades med något hinder var 20 burpees. Vi började räkna... Gah! 120 burpees! En av oss skulle göra hinderbanan direkt efter prologen och en av oss som sista moment i loppet. Vi drog lott om det och jag var den som skulle börja. Dubbelgah! Inleda tävlingen med 120 burpees! GAH!

Starten gick och vi drog iväg på en kort löpprolog med fem kontroller. En av kontrollerna låg, förstås, i vattnet. Varför göra det enkelt när det kan vara svårt. Lotten att bada föll på mig men istället för att oja mig över att bli blöt det första som hände i loppet så tänkte jag att jag är van och det här är min sport. Jag tävlar alltid blöt. Däremot försöker jag sällan crawla med en papperslapp i munnen, och det är bra för det går nämligen inte alls något vidare.

Sen var det dags för hinderbanan som bestod av nio hinder. Den började med en hög stång där man egentligen skulle göra en bakåtvolt. Men att bara ta sig över var godkänt och med en rejäl putt i baken från Linda så lyckades jag lite oväntat med det.

Sen kom det Irländska bordet. Det är något slags militärt. Även här gick det bra tack vare ett välriktat lyft över kanten från min lagkamrat.

Efter det följde en graciös forcering av några däck.

Krypa under och klättra över.

Åla genom en tunnel följt av att lyfta en tung kettlebell upp på en hög platta och ner igen.

Klättra över ett högre hinder.

Rulla däck.

Gå armgång och klättra upp för ett rep. Det var först här det blev burpees. 40 stycken. När jag provade banan på morgonen klarade jag armgången men när det var skarpt läge och jag var svettig och blöt om händerna så fick jag inget grepp om stången. Bara att ge upp direkt. Och repet? Pfft. As if.

Sen började loppet på riktigt och vi drog iväg på våra MTB's. Jag och Linda cyklar MTB ungefär en gång per år, i Hofors. Efter mycket velande fram och tillbaka hade vi bestämt oss för att skippa cykelskorna och köra i terrängdojjor hela dagen. Det kändes som ett bra drag! Det gjorde inte bara att vi sparade lite tid och energi vid växlingarna utan också att vi vid ett flertal tillfällen kunde lämna cyklarna och med lätthet springa fram till kontrollen.

Vi hade en liten miss i första MTB-orienteringen men första löporienteringen gick ganska bra. Vi bytte till cykel igen och det var nu vi fick cykla uppför till förbannelse. Det gjorde vi förra året också, fast inte på samma ställe. Hofors är fullt av backar tydligen, precis som Mallorca. Man trampar uppåt så länge att det enda som går att få ur sig till slut är svordomar.

Däremot svors det ovanligt lite när vi cyklade i skogen i år. Det var relativt snälla stigar och tiden då vi gick och bar cyklarna var betydligt mindre än förra året. Bitvis var det till och med roligt. Jag är nog lite försiktigt positiv till MTB-cykling trots allt!

Sen kom vi fram till paddlingen. Jag och Linda paddlar kanot ungefär en gång per år, i Hofors. Linda sitter bak och styr och jag sitter fram och försöker låta bli att lägga mig i. Vi hade det väldigt trevligt på sjön. Solen sken och vi prickade av kontroll efter kontroll. Jammade lite med våra medtävlande och försökte drafta efter Bröderna Dahl.

Sen följde ytterligare en MTB-sträcka och därefter låg sista löpningen som inkluderade en liten tur upp på Hofors skidbacke. Ja, det finns en skidbacke också. Hofors verkar ha allt för den som gillar idrott. Jag började bli trött och låg på energi. Min mage hotade att balla ur på samma sätt som under Stockholm Triathlon redan tidigt under loppet, när jag ätit min första halva bar, så efter det vågade jag bara dricka sportdryck och äta den smörgås jag stulit från frukostbuffén i Högbo Bruk, samt kanelgifflar. Inte mycket.

Dessutom var det en funktionär som hade vänligheten att informera oss om att vi var sist när vi stack ut på löpningen. Så onödigt korkat. Mitt trötta, energilåga huvud pallar inte sånt. Jag kan komma i mål sist, det är inga problem. Någon måste ändå göra det. Men jag vill INTE veta ute på banan att jag är sämre än alla andra. Då vill jag bara ha pepp.

Jag kan inte säga att den dåliga orientering som följde berodde enbart på det uttalandet, men det fick oss definitivt ur balans. Och i ett virrvarr av stigar, kalhyggen och motorcrosspår så kände vi oss helt vilse. Egentligen sprang vi bara lite fel innan vi lyckades ta oss tillbaka till växlingen, men vi stod still väldigt länge och försökte lista ut var i helvete vi var.

Tillslut fick vi, via två enkla MTB-kontroller susa tillbaka mot TC och hinderbanan. Vi hade varit ute i 6.5 timmar och inget verkade mer lockande än att få göra lite burpees...

Linda var superduktig i hinderbanan! Hon klarade samma hinder som jag, fast med hela dagens kämpande i kroppen, och fick också avsluta med 40 burpees istället för armgång och repklättring. De sista tio gjorde jag tillsammans med henne, samtidigt som den fantastiska publiken stöttade oss med applåder och hejarop. Det kändes som en väldigt värdig avslutning!

Sen fick vi springa in under målportalen och avsluta dagens lopp, där vi knep en stolt sistaplats. You win some, you lose some. Och jag kan inte annat än fortsätta älska Hofors. För naturen, för backarna, för alla underbart trevliga människor som hejade på oss i skogen, vid växlingsplatserna och under hinderbanan. Medtävlare som vanliga människor. Vilken härlig stämning! Så mycket positiv energi!

Jag vet inte vad vi hade kunnat göra annorlunda under loppet, förutom att förstås göra allting snabbare (och få mindre valuta för startavgiften, nej tack!). Vi var jätteduktiga och gjorde många smarta val i orienteringen, som kanske inte nödvändigtvis var snabbare, men som gjorde att vi fick en lättare och mer positiv resa. Vi var glada hela tiden när vi inte var lite uppgivna, och vi tuffade på framåt.

Och oavsett vår placering i loppet så älskar jag det faktum att vi kan göra en sån här grej. Vi kan fladdra runt som yra höns i skogen i sju timmar, eller mer. Vi orkar! Vem som helst kan inte det. Att kroppen idag är extremt trött och jag har ont typ överallt är trots det ingen överraskning. Det finns ett pris för allt, och det här var så värt!

Älskade Hofors, tack för allt! Jag hoppas vi ses nästa år igen!