Fler reflektioner kring loppet

Nu har det gått ett par dagar sedan loppet och jag har landat, både mentalt och rent fysiskt. Jag är alltså hemma igen.

Jag är sliten efter tävlingen. Värst är det i nacken och axlarna. Jag kände redan under simningen att det området tog stryk av att jag bara andades åt höger, men jag ville göra en bra insats och tänkte att jag får deala med konsekvenserna senare. Typ nu. Idag var jag på massage och jag hoppas att det hjälpte lite.

Men oavsett smärtan så var det värt det, för jag är så jävla nöjd med min prestation i vattnet. Inte nog med att jag höll ett bra tempo, det var också på den längsta sträcka jag någonsin har simmat i ett sträck. Och jag simmade bra trots att simträningen har känts så genomusel under tiden på Mallis.

Förresten kan man nog inte skylla nackontet bara på simningen. Cyklingen hade sin del i det också.

Cykelbilden ovan tycker jag är härlig. Den illustrerar precis känslan jag hade i 90 km. Min inställning till hojandet var kanske inte den bästa veckorna innan, men på loppet gjorde jag helt om och attackerade utmaningen med ett leende. Sjöng och skrattade. Pratade med bergen. Lite som en galning. Jag tittade mig omkring, särskilt upp för berget eftersom jag missade utsikten förra gången, och försökte verkligen ta in det otroligt häftiga i att cykla genom små pittoreska byar där trafiken var helt avstängd. Och på de där stora, breda och bilfria vägarna som jag nämnde tidigare.

Jag blev trots det inte peppad att cykla mer, men däremot blev jag riktigt sugen på att komma igång med löpträningen ordentligt nu. Kanske mest för att det finns så mycket förbättringspotential där, men också för att jag har känt mig ganska mycket ur form under vintern när jag inte har kunnat springa som jag velat, och det har grusat självförtroendet. Efter i lördags vet jag att jag inte är helt otränad, och plötsligt känns allt mycket roligare igen.