Från botten är enda vägen upp

Nu ska vi snacka löpning.

I den sagan har det som bekant varit ganska många sorgliga kapitel för mig under vintern. Blåsor på fötterna, ryggproblem och avbrutna långpass. Svårighet att springa i uppförsbacke och sånt. Det har varit förjävligt. Tråkigt och jobbigt. Knäckande.

Just nu känner jag mig stressad över hur snabbt Engadin närmar sig, och samtidigt så bortkommen i löpningen att jag inte vet i vilken ände jag ska börja för att komma igång. "Komma igång". Det är alltså så jag ser det.

Så vilken tur att jag har Lindad, lagkamrat och utbildad löpcoach, på en armlängds avstånd! Jag bad helt enkelt om hjälp och hon lovade att ställa upp!

Det första hon ville göra var att skicka ut mig på ett testlopp, 3 km plan mark. Så det sprang jag idag.

Misären. Jävlar. Inte nog med att det var totalblött ute. Jag sprang tre kilometer och ville dö. TRE kilometer! Dö av TRE kilometer!? Med ett snitt på 5:17 min/km. FEMÅSJUTTON! Asså.

Och ännu mer provocerande är det att jag, under rådande omständigheter, är ganska nöjd med den insatsen. Det är bara något i mitt inre som samtidigt vrider sig av obehag, vrålar oförskämdheter och jämför med gamla meriter. Något som inte har fattat att man inte kan vila sig i form eller mysjogga sig snabbare. Idag var nog första gången jag sprang snabbare än behagligt tempo på minst ett halvår. Dessutom kände jag mig tjock, osmidig och tung.

Men det är nu det vänder! Från botten är enda vägen upp! Jag vet att jag har kondition och uthållighet, nu måste jag bara, med Lindas hjälp, fläta ihop det med löpningen. Jag är positiv!

Om allt känns okej kommer jag att ge Stockholm marathon en chans. Tack vare jag tror det var Nerrikes Allehanda, så vet jag nu hur jag ska toppa formen inför loppet. 610x400 meter med lika lång joggvila, det skulle väl motsvara ett intervallpass till Göteborg va?