Så mycket vildmark var det kanske inte, men det spelar ingen roll. Det var en storartad insats av min älskade lilla kelpie!
Det började med 9,5 timmar nattåg upp till Enafors. Hundar är inte välkomna i sovvagnarna så det var sittplats som gällde. Vi hade sällskap av en annan tik i djurkupén, och Elsa var lite orolig i början. När jag slumrade till smög hon fram för att hälsa på den andra hunden och hon hade svårt att koppla av. När jag till slut lyfte upp henne i knät somnade hon nästan omgående och resten av resan gick smärtfritt.
Under vandringen fick Pälsen bära sin egen mat och ett par Crocks. Väskan med innehåll vägde ungefär 2,5 kg när vi gick ut och blev sen så klart lättare vart efter hon åt upp maten.
I två dar var hon pigg, glad och lycklig. Svansen viftade konstant, hon gick snällt och fint i kopplet och kom snart på att bästa stället att få lä för vinden var att gå snett till vänster bakom Jonas.
På natten fick hon ett eget litet täcke på sig men blev ändå så kall att hon fick dela sovsäck med mig. Hon är riktigt frusen av sig och om vi ska vandra igen måste jag investera i något högklassigt, varmt hundtäcke.
Hon åt glatt sin mat och jag insåg att jag varit dum som inte tagit med mer åt henne att äta. Hade packat två (något större portioner än vanligt) om dagen åt henne, men märkte på hennes hunger att det inte var tillräckligt. Hon var dock inte ledsen över att hennes torra knölar drygades ut med vår geggiga mat ur påse.
Så kom tredje dagens morgon. Den här dagen var det inte någon glad liten hund som skuttade ur tältet, utan en slokörad Skrutta med hängande svans. Jag var tvungen att kolla om den var bruten! Tidigare hade hon hållt svansen i en lätt båge uppåt, men nu var det som om någon vridit den 180 grader. Den viftade fortfarande lite, men nedåt. Det märktes att hon var trött och sliten, och jag lättade på det sista ur hennes packning. Väskan fick hon fortfarande bära men trots att hon var uppenbart ynklig och ledsen så kämpade hon på så tappert i vinden.
När vi kom tillbaka till Storulvåns Fjällstation strax efter lunch bestämde vi oss för att boka ett rum där för natten. Ett fyrbädds hundrum fanns ledigt och de blygsamma 1690 kr vi betalade för en natt var lika mycket för Elsas skull som för vår. Väl på rummet slocknade hon som en sten och lyfte inte ens på ett öra när vi lämnade henne för att gå och äta middag. När vi gick kvällspromenad var svansen nästan tillbaka i normal position igen och hon sov sen hela natten igenom.
En bussresa, tre tågbyten och två timmars försening senare var vi hemma igen. Elsa sov hela tågresan också, trots spring i korridoren, slammer i dörrar och allmän oro.
Hon har skött sig så bra hela resan och hon är så snäll att ha med på saker att jag ibland nästan glömmer bort att hon är med. När vi vandrade var hon så glad och positiv hela tiden med svansen i vädret trots snålblåst och piskande regn. Hon är så underbar och den bästa vännen man kan tänka sig. Hon är sylten i kakan, mitten på kanelbullen, rosen på tårtan.
Finaste, bästa Krokostuds!
