20 kg chokladbrun glädje - att förlora del 2

I helgen var första gången jag var på landet utan att Izza var där. Jag hade inte tänkt på det innan jag kom dit, men när jag närmade mig stugan insåg jag att det inte skulle komma något lurvigt yrväder och möta mig den här gången. Det kändes ganska hemskt.

Jag visste ju att Izza skulle dö någon gång, och att det skulle ske inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag visste att det antagligen skulle bli jag som fick säga till när det var dags, och jag hade lovat mig själv och Izza att när stunden väl kom så skulle jag inte tveka eller tro att det fanns någon annan utväg. För jag trodde jag var förberedd.

Men vissa saker kan man inte förbereda sig på. Hur skulle jag kunna veta hur det skulle kännas att bära Izza i famnen in till veterinären, medveten om att hennes liv skulle vara slut den kvällen? Och hur skulle jag kunna föreställa mig hur det skulle kännas när hon somnade in för alltid, med huvudet i min hand? Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle kännas som det gjorde. Inte heller att jag fortfarande skulle ha kvar känslan av hur tungt hon hängde på min arm när jag bar henne sista gången. Eller att minnesbilderna av de sista minuterna skulle finnas så tydligt kvar på näthinnan. Hur veterinären rullade iväg henne på britsen hon somnat in på. Jag trodde jag var förberedd, och kanske var jag också det till viss del. Men hur jag än vänder på det är förlusten ändå densamma.

Saker jag inte visste innan var hur ofta jag tänkte på Izza när jag var nedstämd eller ledsen. Det brukade vara en varm tanke som piggade upp mig. Först efter att hon var död insåg jag att jag brukade tänka på henne i såna situationer. Saken var ju att jag fortfarande gjorde det, bara det att det nu fick helt motsatt effekt. Jag blev helt enkelt ännu ledsnare. Och jag kan fortfarande bli ledsen och sakna henne otroligt mycket, men jag vet ju att hon aldrig kommer tillbaka.

Jag längtar efter att skaffa en ny liten kompis. En kelpie ska det vara, såklart. Även om jag aldrig hittar en hund som Izza, så är jag iaf helt säker på att den kommer kunna skänka mig lika mycket glädje som hon gjorde.