Imorse träffade jag återigen Maria och Mårten vid Hornsbergs Strand för att simma ute. Vi trodde vi skulle bli rekordmånga idag, trots att det är oktober, men efter att ha väntat nästan en halvtimme på de sista två killarna (hur kan man bara skita i att dyka upp... sånt gör mig jävligt förbannad) så gav vi upp och hoppade i vattnet. Termometern visade ungefär samma temp som senast, möjligen en gnutta kallare.
Idag provade jag att simma med neoprenhuva och det var en riktig höjdare. Den hjälpte förstås inte mot den inledande kylan på ansikte och händer men jag tyckte att jag hanterade det ännu bättre den här gången. Min ovetenskapliga slutsats är nu att man kan vänja sig.
Lily's Burger hade inte öppnat när vi simmat färdigt så istället hamnade vi på Restaurang Gotland Grill som serverade brunch. Det var trevligt! Jag är jätteglad över att ha lärt känna Maria och Mårten och att de delar mitt intresse för att fortsätta simma utomhus, trots att hösten är här och man måste fösa ett tjockt lager löv åt sidan med varje simtag. Kanske blir det en sista gång om två veckor, det beror på temperaturen. Nästa helg hade varit perfekt men då är de upptagna och jag betvivlar att jag får med mig någon annan.
Hur blev jag så här?
2 kommentarer:
Min sjukdom verkar ju inte ge vika, dvs troligen inget SM - men OM OM OM jag är pigg nog att simma ropar jag till :) dock är det en viss varelse på ena axeln som höjer fingret och säger: "har du varit sååå sjuk såå länge kanske du inte skall simma" - men---hur ofta har vi lyssnat på dem??? :D kram (ps. jag beundrar er att ni väntade 30 min, det hade INTE jag gjort... tålamod är INTE en av mina egenskaper när det gäller en SÅ sen ankomst. punkt.)
Haha, nej man lyssnar inte alls på axelfolket så ofta man borde!
Vi borde inte ha väntat... men jag tror gott om folk och tänker att om man säger att man ska komma så gör man det. Tålamod är egentligen inte min gren heller, men just den biten jobbar jag på. Uppenbarligen går det rätt bra. :D
Skicka en kommentar