Må fan ta Puig Major

Tack vare ovanstående två fina människor, Nina och Christian, klarade jag dagens cykeltur upp på Puig Major. Men jag hade det jobbigt. Så jävla jobbigt. Jag vill påstå att det här var det jobbigaste (och det tråkigaste) jag någonsin har gjort, och då tycker jag ändå inte att jag har undanhållit mig från fysiska utmaningar.

Jag vet inte hur lång tid klättringen upp till Puigen tog, men de snabba gör den på ungefär en timme, så för mig tog det säkert minst en och en halv. Vi snackar alltså 90 minuter cykling, ungefär 14 kilometer, i konstant uppförsbacke. Brant uppförsbacke. Inga flacka partier, inget nedförslut. Bara uppför. Det tog tamejfan aldrig slut.

Har du inte gjort något liknande så förstår du inte vad det här innebär. Det gjorde nämligen inte jag, och det var därför jag valde att följa med idag. Jag kunde överhuvudtaget inte relatera till informationen som gick ut i förväg. Hade jag kunnat det hade jag antagligen stannat hemma. Dagens utmaning var för tuff för mig, med den lilla cykling jag har i benen.

Enda anledningen till att jag tog mig till toppen var att Christian höll en hand på min rygg större delen av tiden, och puttade mig upp. Det var lika mycket en mental hjälp som en fysisk. Jag var nära att ge upp flera gånger, framför allt efter 5 mil. Jag pallade inte.

Men upp kom vi i alla fall till slut, och där ville jag inget hellre än att kasta hyrhojen över stupet och promenera hem. Men jag cyklade vidare. Nu var det nerför och det gick med en farlig fart genom serpentinkurvorna. Fick ont i axeln av att ligga på bromsen och det var alldeles för brant för att jag skulle kunna njuta av utförslöpan. Vid fikapausen i Sollen (vilket iofs var innan den långa stigningen uppför) fick jag en snabbehandling av axelns spända muskler.

Om vi ska säga något positivt om dagen så var det att den bjöd på otroligt många vackra vyer. Det var verkligen väldigt fint och det var synd att behöva göra något så hemskt för att få uppleva det vackra.

Jag tycker inte det är roligt att cykla. När jag trampade på uppför så kände jag ingen glädje alls och jag hade jättesvårt att hitta motivation att fortsätta. Turen kändes så överjävla lång, vilket visserligen inte är konstigt eftersom jag hittills bara cyklat drygt fem mil som längst, och det var i måndags.

Vid Coma café var jag extremt nära att ge upp. Där stod följebilen och väntade, och jag hade kunnat åka med den tillbaka. Men jag ville ju inte ge upp. Jag hatar att ge upp lika mycket som jag hatar att cykla. Eller uppenbarligen lite mer. För med några små psykologiska knep lyckades Nina ganska lätt lura med mig därifrån, på cykel, och hela vägen hem. Hon peppade och hejade och hatade lite tillsammans med mig. Kände att jag var i trygga händer. Och plötsligt var vi hemma.

Nu ska jag försöka smälta det här. Processa, vila, bryta ihop och gå vidare. Om en och en halv vecka ska jag cykla lika långt, men med något färre höjdmeter, och sedan springa en halvmara efteråt. För att klara det känns det just nu som om det krävs ett mirakel. Det är det miraklet jag ska försöka jobba fram nu. Allt sånt kommer inifrån, och det som inte dödar stärker.