Förkylning eller kolera?

Jag som aldrig är sjuk är nu förkyld igen för andra gången på en månad. Helvete! Det kom efter att jag druckit min första dos Dukoral så kanske har jag rentav en släng av kolera? På bipacksedeln står att mina symptom tillhör de mindre vanliga, men de finns trots allt med; "allmänt sjukdomstillstånd", "snuva", "feber". Typiskt kolera.

Hade jag kunnat äta smågodis hade det varit en perfekt tröst i soffan idag. Nu får jag försöka hitta på något annat sätt att pigga upp mig på. Först ska jag bara åka och jobba lite.

Moloken i en livskris

Igår var jag på banken, vilket föranledde en mindre livskris. En till livskris. Inte för att besöket var dåligt på något sätt. Tvärtom har jag nu organiserat mina stålars så att det sparas på ett bra sätt för en regnig dag. Det är fint. Men jag blev också plågsamt medveten om att mitt liv är uppbyggt på något som jag själv inte är ansvarig för. Gillar inte den tanken, även om det ofta är så livet ser ut.

Försökte prata ut om krisen med min far när jag kom från banken. Det gick så där. Han föreslog att jag skulle vara kåt, glad och tacksam istället, även om det inte var exakt just de orden som användes. Och dessutom att jag skulle göra mer hushållsarbete. Typiskt fel generation att snacka med.

Efter simningen (som var rolig, jobbig och gick bra) kastade jag istället min livskris i ansiktet på Linda och Martin, som var betydligt bättre mottagare. De gav mig en del att fundera på och jag tror jag har kommit fram till en viktig sak: Jag kan bygga delar av mitt liv på någon annan, det är okej, men om saker i mitt liv tas ifrån mig så vill jag alltid ha så många ben kvar att stå på att jag kan hålla mig upprätt. DET är viktigt för mig. Mitt liv ska bestå av tillräckligt många värdefulla bitar.

Det är bra det där med vänner. Vänner utgör ett av benen som jag står på och det är min avsikt att göra det benet ännu mer stadigt. Tack M&L för uppmuntran!

När jag kryper ner i graven vill jag inte ångra något!

Intervalljävlar

Jag var inte direkt laddad för ett intervallhelvete igår. Fyra dagar i Amsterdam med öl, croissanter, vla, stroopwafels och hageslag. Typ. Tågåkning en hel dag. Regn.

Och löpningen var ingen lek. De första 5 minuterna kändes helt okej. Följande 40 var bara vidriga. Uppdraget bestod av uppvärmning, 7 x (3 min @ 5:03 min/km + 2 min @ 6:48 min/km) samt nedvarvning. Jag har förvisso promenerat mycket när jag varit bortrest men när jag inte tränat på några dagar vill jag gärna smyga igång lite långsamt. Inte med intervalljävlar.

Nåja, det gick ju bra till slut och jag gjorde det jag skulle göra. Nu är det bara att fortsätta i samma anda. Livet ut. Puh.

Jag har åkt tåg. Och hämtat kolabjörnen.

Det är trevligt att åka tåg. Upp till Söderhamn, där jag skulle träffa Eva-Britt som har tagit hand om Rekisen senaste veckan, tog det drygt två timmar. Hade plats i en tyst vagn och en jättemysig resa. Läste bok och åt räksmörgås, och vips var jag framme.

Att få tillbaka Tratten igen var glatt! Fina tjockisen! Blev faktiskt lite chockad över hur mullig hon är, men det är ju lättare att se när man får distans och har kvar bilden av hur hon brukar se ut. Känner mig som en feeder. Lär inte hinna motionera bort så värst mycket av det där fläsket innan det (förhoppningsvis) är dags för valpar, men då har hon i alla fall gott om hull att ta av.

Vi gick en liten promenad i Söderhamn och sedan var det dags att kliva på tåget hem igen. Den här gången hade vi plats i djurkupé men trots många hundar gick allt helt smärtfritt. Hundarnas översociala ägare var däremot ett större problem men jag tog upp min bok (En man som heter Ove. Den växte på mig.) och lyckades ducka det mesta.

En ovanlig dag. En bra dag. Finaste kantarellen är hemma och jag känner mig hel igen.

Som om jag aldrig varit borta

Som vanligt när man kommer hem är det som om man aldrig ens har varit borta. Samtidigt som det känns som om flera veckor har passerat.

Jag tycker verkligen om Amsterdam. Att promenera längs kanalerna, lyssna på holländarna, akta mig för cyklarna. Tre dagar var för kort, alldeles för kort. Nästa gång stannar jag en månad. Minst!

Men nu är jag hur som helst hemma igen och imorgon får jag hämta tillbaka min bruna trattkantarell. Som jag saknar henne!!!

Det här har jag gjort idag

Har promenerat mycket. Ätit Amsterdams bästa äppelkaka. Hejat på Roger, Lim och Olof som kutade jättelångt. Ätit indonesiskt med nyss nämnda personer (bättre mat än igår). Turistat i Red Light District. Försökt köpa Marlies Dekkers-underkläder. Åkt spårvagn. Förfasats över att det redan är dags att åka hem.

Snyft.

Mindfullness

Här och nu, hela dagen. Inte längtat efter något annat, inte sett vare sig bakåt eller framåt, bara uppskattat att vara precis där jag befinner mig exakt nu. Det är inte alltid så, så när det händer är det bara att tacka och ta emot.

Sov länge imorse, åt frukost och gick ut på stan. Träffade Lim, Olof och Roger Ström - min dröm - för lunch och sen åkte vi på en klassisk kanaltur. Så trivsamt. Lärde mig bland annat att brandkåren här nere har en avdelning som bara har till ansvar att fiska upp bilar som råkat köra ner i kanalerna. Och att det bor drygt 700 000 själar i Amsterdam.

Sen blev det fika; pannkaka med chokladsås, banan och grädde med JG. Efter lite vila på hotellet och ett glas bubbel i hotellbaren så gick vi (egentligen sprang vi, eftersom himlen valde att öppna sig precis då) och åt middag på en indonesisk restaurang med M&D. Älskar indonesiskt, även om just kvällens middag var en smula blek.

Imorgon ska vi heja på marathonspringarna!

En anmärkningsvärt bra dag

1. Jag hittade ett long lost örhänge.

2. Medley tar över Sollentuna Simhall (vilket jag sparar massa pengar på).

3. Jag är i Amsterdam. Jag älskar Amsterdam!

4. Det kom ett mejl som kan leda till examen för mig.

Man ska inte strö salt i såren

Är det här att utmana ödet?

Skrubbsår och stukad självkänsla

Tuffa intervaller i tisdags, TRX-träning på lunchen igår och ett bra simpass på kvällen. Idag såg jag fram emot blott 15 lugna minuter löpning på morgonen, enligt programmet jag följer. Hade kunnat bli en bra morgon, men istället gjorde en sekunds bristande fokus att jag ramlade och gled som en plog i gruset. Aj! Uppskrapade framtassar och knän. Mina nya fina vintertights från 2xu klarade sig nästan, så när som på några små, små hål. Men självkänslan... stukad!

Försökte mig på voltvändningar på simträningen igår, enligt filmerna jag tittat på. Det gick i n t e bra. När jag inte körde mina propellerarmar så sjönk jag som en sten. Gjorde uppenbarligen något fel. Men under själva träningspasset struntade jag i det "nya" och voltvände så det stod härliga till. Gick bra. Näsan kändes grundligt rengjord efteråt.

Voltvändningar

Fick tips på EM's blogg om filmer på voltvändningar. Sjukt bra, ännu mer aha-upplevelser! Är så grymt laddad inför kvällens träningspass nu! Dessutom har jag anmält mig till fortsatt simträning resten av hösten.

Flip Turn #4


Flip Turn #5

Bästa medicinen

Fysisk aktivitet är den absolut bästa medicinen mot nedstämdhet. Igår hade jag en dålig dag, det mesta kändes grått och deprimerande. Hela söndagen tillbringade jag inomhus; vet faktiskt inte när det hände senast att jag inte ens gick utanför dörren? Jag är en utomhusflicka, jag tycker om att vara utomhus, att andas frisk luft. Och jag måste röra på mig, annars mår jag som en krabba.

Eftersom jag numera tränar så pass mycket, och när jag har vilodagar så promenerar jag ändå alltid ett par timmar eller så med Rekis, så hade jag glömd vad som händer om jag ligger som en grönsak och inte lyfter ett finger på en hel dag. Nu är jag påmind!

Efter 45 minuter organiserad crawlträning (och bara lite skitsnack) i Mörbybadet med Martin igår kväll så var jag plötsligt människa igen. Träningen lindar in höstdeppen i en mjuk filt, tänder några värmeljus och bjuder på en kopp varm blåbärssoppa. Och plötsligt så känns det inte så illa alls! Idag blir det intervaller!

Jag börjar lära mig!

Jag har länge haft svårt för förändring. Jag tycker inte om när saker inte blir som planerat, jag tycker inte om att få inplanerade saker ändrade, jag tycker inte om när saker inte är som de brukar vara. Det här ser jag som ett problem, en begränsning som ibland gör livet onödigt komplicerat. Särskilt eftersom jag är ovilligt inställd till även små förändringar.

Det här året har jag fått massor av övning på just den här punkten och jag tror nog att jag börjar lära mig. Förändring är oftast inte dåligt, utan bra. Det kan komma otroligt mycket spännande ut av att byta sida av vägen. Att ta ett beslut man annars inte skulle ta. Släppa sargen och tryggheten.

Idag visade det sig att jag inte skulle kunna hämta hem Reka på torsdag som planerat. En liten, liten, obehaglig förändring. Det är mycket som ska klaffa och nu gjorde det inte det. Men det blev inte kaos och förvirring! Det kom upp en jättebra lösning istället. Rekisen får stanna några dagar extra hos Eva-Britt i Ljusdal, medan jag åker till Amsterdam på långweekend. Sen hämtar jag hem Trattis i nästa vecka istället. Tågbiljetten blev dessutom mycket billigare!

The science of dogs

Klicka för större bild

Vaknade gråtande i morse. Är tydligen i nån slags uppfuckad drömperiod och drömmer konstiga drömmar/mardrömmar hela tiden.

Den här gången gällde det Reka. Jag kikade ut genom fönstret på morgonen och såg Rekisen sitta i bilen utanför. Det var iskallt ute. Jag hade glömt henne där hela natten och hon var nästan ihjälfrusen. Fy fan. Jag börjar nästan gråta nu, bara jag skriver om det. Hur kunde jag glömma henne där?

När jag vaknat till ordentligt och torkat tårarna hyfsat så kollade jag Twitterflödet och kunde inte hålla mig för skratt när jag såg bilden ovan. Min hund (och kelpies generellt) är förstås vansinnigt mycket smartare än så där...

Datasektionens 30-årsjubileum

Slutfest i Älvsjö igår. En glad tillställning med en bra sittning, även om jag och Björn hade en jävla otur och fick dela på ett sånghäfte som var både upp-å-ner och ut-å-in.

Sen fortsatte festen med band (after ski-style och blipp blopp med masker-style), öl, mer öl, många foton i Spotifys fotobås samt klassisk rundpingis. Jag måste säga att jag hade oväntad talang för pingis. Fick se mig slagen i upprepade finaler av Sven men jag var i alla fall bevisligen rätt mycket bättre än Micke ("Vi heter faktiskt Storch och inte Stork.").

Det var synd att kvällen avslutades med flertalet dåliga idéer varav den i särklass sämsta involverade McDonalds på Vasagatan. Jag är glad att jag fortfarande lever. Cheese bananas!

Nu tänker jag inte köra några fler KTH-föreställningar på en ansenlig tid. Men det har varit en rolig höst!!!

Malfunction i hjärnkontoret

Herregud vilken natt. Jag har drömt de mest bisarra, knasiga drömmarna. Sov jävligt dåligt.

I drömmen hetsåt jag Rekas avmaskningspiller, jag träffade någon med skitstora, knallröda röda tatueringar, jag freakade ur fullständigt och vägrade ta andra Twinrixsprutan, jag försökte få på mig ett par för små Crooks (som sedan passade), och ett par armar utan tillhörande kropp sträckte sig efter mig men nådde inte ända fram... eller var det mina armar som sträckte sig efter något?

Det var i alla fall vrickat. Jag behöver en power nap.

Köttbulleprinsessan till Finland

Idag har jag skickat iväg den tjocka lilla bruna prinsessan till Finland. Resan går via Ljusdal där Eva-Britt, som ska ta Rekis till Finland med färjan Umeå-Vasa, bor. På lördag och några dagar framåt får min lilla pärla träffa sin tilltänkta partner, Bestseller Kunnon Kemut ("Keiko"). Håll tummarna för att allt går bra och att han gillar lite mulliga flickor, eftersom det är en sån han får...

Själv känner jag mig mer stark än mullig idag. Tänk, inte ofta det händer! Har lätt träningsvärk i benen efter gymlunchpasset igår men blev energiboostad av ett minikort intervallpass vid Danderyds Gymnasium i morse. Simningen igår var också energigivande och jag kände mig glad och sprudlande när jag åkte därifrån. Vi gick igenom voltvändningar och några av mina frågetecken rätades ut. Nu gäller det bara att lägga in vändningarna i simpassen så att det börjar komma naturligt. Känns svårt men jag fokuserar på den fina devisen:

Don't be afraid to fail.
Be afraid not to try.

Första vaccinationen avklarad

Igår blev jag besprutad. Vaccinerad. Twinrix mot Hepatit A och B i armen och Dukoral mot Kolera och Turistdiarré i en påse med hem. Ska dricka första dosen Dukoral om en vecka, andra om två. Tanken på att dricka vaccin känns en smula avskräckande, men vaccinationstanten sa att det smakade hallon. So be it. En ny dos Twinrix blir det om en månad.

Jag är egentligen ganska spruträdd men eftersom JG är fjorton gånger värre än mig så har jag lagt mig an med nån slags "äh, skärp dig, hur farligt kan det vara"-attityd. Så jag var inte ens nervös innan. Däremot hade jag jävligt ont i armen precis efteråt och jag var tvungen att tröstshoppa nya örhängen. Sen kändes det bättre.

Vaccineringen hade varit en utmärkt ursäkt att slippa intervallerna igår men motivationen för löpning är hög (tack vare Gipis) och jag åkte glatt till Danderyds Gymnasium på eftermiddagen och brände av intervallerna på banan där. 10 x 50 s med 90 s joggvila, plus uppvärmning och nedvarvning. Härligt!

Men den här vaccinationen då? Varför? Jo, i november bär det av till Filippinerna. En vecka i Manila och några dagar på Boracay, en ö med en fyra kilometer lång kritvit sandstrand - White Beach. Mhm!

Dagarna i Manila är jag splittrad till, det ska jag erkänna. Tidningen Vagabond skriver så här:

"Farligt, skitigt och fattigt. Få städer har så dåligt rykte som Filippinernas huvudstad. Här finns få öppna platser, få vackra byggnader, stan saknar ett riktigt centrum och man går lätt vilse. Beväpnade vakter vaktar butiker, banker, hotell och bostäder. Familjer lever på trottoarer och i fallfärdiga skjul längs Pasig River. Trafiken är intensiv och luften förorenad."

och

"Stan gömmer sin charm väl och kräver tid och tålamod av sin besökare. Första intrycket är jobbigt."

Bort med länkarna till bloggarna jag följer

Jag ger upp det här. Vissa uppdaterar sina bloggar för dåligt. Känner du dig träffad så finns det säkert anledning till det. Gör du det inte så gäller det här inte dig. Du blir bara kollektivt bestraffad.

Jag vill länka till bloggar som uppdateras regelbundet, och till de bloggar jag följer. Men vilka det är varierar lite och jag har inte ens haft länkar till alla dem på bloggen. Därför har bloggkolumnen känts lite inaktuell ett tag och det är dags att gör något åt det.

För att ingen nu ska bli förskräckt och slita sitt hår över att inte längre kunna komma åt de bloggar jag länkade till så tänker jag nu lista dem här. Så får du spara ditt eget bokmärke. Gör det!

Angelica
Eva Marie
Fia - Kennel Vickulas
Gunnika - 52 adventures
Görans Funderingar
Katarina - Hela hunderiet
Linda - Dinkelhoppare
Mattias - Live Slow, Ride Hard
Sara
Åsah

Och som bonus så bjussar jag på några andra sköna bloggar som jag brukar läsa då och då (även om uppdateringsfrekvensen på några av dessa också är under all kritik då och då):

Elin Sunnert - iLash
Jycketycke - hundliv och lite till
Lanttolife
Lausarve Gård
Marathonmia
Maratonbloggen
Orka mera
Team Surikat - inga jävla bilder på mellanmål
Träningsglädje

Sådär. Glöm inte att jobba lite idag också.

Ameh vaf...

Efter mitt upprörda inlägg om bilrutsskrapning härom dagen har jag fått utmärkt support. Först med tips och trix i kommentarerna och sedan med en personligt överlämnad flaska defrost spray. Tack Onkel-G!

Men VARFÖR är det då 15 grader varmt och ingen frost när jag ska prova? Va, va, va???

Man kan just nu med all rätt ha åsikten att jag aldrig är nöjd... Fan.

Hemma igen

Tack till mina fina tjejer för en toppenhelg!

Trosa Luftgevärsmästerskap

Jag och mina tre tvåbenta favoritflickor är på tjejhelg i Trosa. Vi har ätit fruktansvärt mycket, vi har myst i spa:t på Trosa Stadshotell, vi har promenerat, vi har snackat tjejsnack och vi har druckit rosa bubbel.

För att få lite kontrast till allt det rosa och fluffiga så drog vi igång Trosa Luftgevärsmästerskap när vi kom till stugan idag. Bäst av tio skott, fem stående och fem liggande.

Efter första omgången, stående, så hade jag en betryggande ledning. De andra nollade alla sina fem skott men jag sköt bra och fick poäng. Ett (1) poäng...

Även den liggande serien verkade ha gått bra, jag hörde att jag fick flera träffar, men tyvärr siktade jag för uselt och slutade på bara fyra poäng totalt. Jävla skit. Om jag måste välja vapen till en combat ska jag inte välja luftgevär.

Malin prickade däremot riktigt bra och fick ihop typ 36 poäng, med vilket hon vann en solklar seger. Bara att gratulera! Jag får nog träna lite mer till nästa TLM om jag ska ha en chans i toppstriden. Dagens insats var faktiskt under all kritik.

Min ömma punkt

Den där punkten på min Att göra-lista som gällde att hålla humöret uppe även om jag måste skrapa rutorna på bilen... Jag klarade det inte i morse heller. Fast jag verkligen försökte. Vi står inför sju och en halv månad av rutskrapande just nu och det känns helt enkelt jävligt tungt.

Tänkbara lösningar:

1.) Flytta till ett varmare land
2.) Installera någon form av värmare i bilen
3.) Cykla istället

Sannolik utveckling:

1.) Jag kommer svära varje morgon i 225 dagar. Och skrapa rutjävlarna.

Nu ska vi bli fler i familjen igen

Nu är det dags igen. Märkligt hur fort tiden har gått. Reka har börjat löpa och om bara en dryg vecka ska hon åka till Finland för parning med den fina finska hanen Keiko. Blir hon dräktig flyttar hon ner till Fia ett par veckor innan det är dags att valpa, förmodligen i slutet av november, och stannar där tills valparna är stora nog att flytta till egna hem. För mig blir det alltså ytterligare 10 veckor utan hund.

Jag kommer inte att behålla någon valp den här gången heller. Det kan tyckas märkligt att jag lånar ut Rekis utan att själv behålla en hund, men jag är inte redo för en ny familjemedlem. Faktiskt inte av något slag alls. Men ju fler små Rekakopior som tassar runt i världen, desto större möjligheter när jag väl känner mig mogen för en ny kompis.

Jag bockar av från listan

Vad bilden inte visar är oron jag känner över hur jag ska lyckas hålla mig vaken tills simningen börjar om 2,5 timmar... Zzzzn...

Att göra-lista:

Njuta av hösten
Sova tillräckligt
Umgås med vänner
Dricka vatten
Äta mer frukt
Inte få psykbryt av att skrapa bilrutan
Träna hårt
Uppskatta mig själv
Le ofta
Vara positiv

Behöver semester

Efter den här helgen behöver jag semester! Grottkrypning igår och MTB-cykling och långpass löpning idag.

Körde NICK-spåret i Ursvik i förmiddags och det gick väl inte så särskilt bra. Det var lerigt och det var svårt. De bitar som var lagom svåra var dock jätteroliga och övning ger färdighet, så skam den som ger sig. Kände mig fullständigt slutkörd, i alla fall mentalt, när vi avslutade efter en dryg timmes cykling.

Åkte hem och laddade om för eftermiddagens aktivitet: kort långpass (14 km) med Lindad och Malin. De senaste veckorna har jag kämpat med att springa långsamt och det var bitvis lite tufft för mig idag då tempot var högre. Men nästa vecka börjar mitt intervallprogram och då hoppas jag att jag får tillbaka lite sprutt i benen igen.

Tror i alla fall att dödsträningsvärken från PT-passet i fredags äntligen börjar släppa. Och det är på tiden för helvete vad ont jag har haft!

Mot en internationell modellkarriär

Idag har jag inlett min karriär som fotomodell. Fick äran att följa med Gunnika på grottäventyr, i syfte att agera modell. Ett roligt men hårt jobb. Det blir nog mer glamoröst när jag slagit igenom på riktigt men efter idag tror jag att mina chanser för framgång är rätt så stora. Kameran älskade mig. Jag åt linsen med blicken! Det är säkert!!!

Bortsett från att vi inte tog med oss fika och/eller lunch så var det en toppendag i skogen! Hade väldigt roligt i jakten på grottan.

När den väl var funnen kändes det först lite otäckt att krypa in genom den smala öppningen. Jag har drag av klaustrofobi men nyfikenheten tog till slut överhanden och det visade sig snart att grottan inte var läskig alls. En töntgrotta i grottsammanhang. Men ändå en grotta.

Och jag tog mig igenom ännu en lagom svår liten utmaning med stärkt självförtroende som belöning.

On top of Väsjöbacken

Den här dagen började med att jag och Rekisen besteg Väsjöbacken. Det var asjobbigt. Fattar inte att jag kutade upp för den kullen i början av sommaren. Reka, som alltid är strået vassare än mig, körde intervaller upp idag. Full galopp uppåt i 20 meter, full fart tillbaka till mig för att säga åt mig att skynda mig, och så full galopp uppåt igen.

Gjorde denna svåra bergsbestigning trots att jag har känt mig lite lätt illamående hela dagen idag. Varför? Ska träna ett pass med PT-Tommy om knappt en timme och igår bad jag min far, som tränade med Tommy då, att hälsa att jag är i topptrim och redo att köra järnet. Och det lär jag få äta upp.

Det är alltid likadant. Ser fram emot träningen men är ändå sjukt nervös. Trots att Tommy inte har lyckats ta livet av mig under ett träningspass på fyra år så kan man aldrig vara säker på att det inte är just idag som det händer. Håll tummarna för mig!

Jag spaltar upp

Jag väljer att spalta upp saker och ting. Börjar med det som är negativt så att man har något positivt i huvudet när man lämnar det här inlägget.

• Sov väldigt dåligt i natt
• Glömde mina ringar hemma
• Fick skrapa rutan på biljäveln
• Känner mig frustrerad

Och så över till det som är bra:

• Jag ser tydligen osedvanligt bra ut idag
• Har köpt anmälningsrätt till Amfibiemannen
• Världen är väldigt liten
• Är fortfarande nöjd med min simning igår
• Jag har så mycket att vara glad och tacksam över

När jag ändå listar saker så kan jag passa på att ta med de lopp jag vill köra nästa sommar. Några faller säkert bort (de kanske inte ens finns kvar?) och några kanske kommer till. Och det är långt i från säkert att jag lyckas få med Lindad på alla de här dumheterna. Men drömmen är fri, here we go:

• Stockholm Marathon
• Helags 3h Adventure Race
• Amfibiemannen (i lag med Lim som omväxling)
• Ångaloppet
• AIM Challenge
• Hofors Adventure Race
• 10 island race
• Raid Uppsala

Livet är fullt av möjligheter, Stig Helmer. Först ska vi bara ta oss igenom den här förbannade vintern som är i antågande. Fokus under den tiden ska ligga på att få upp tempot i simning och löpning. Frågor på det?

Bra i bassängen

Kvällens simpass kändes riktigt grymt! Och vilken tur att Emelie hade med sig kamera just idag så att vi kunde bli filmade. Ska bli kul att se om det ser lika fantastiskt ut som det kändes.

Förutom filmandet och uppvärmningen körde vi 8x25 med start på 40. Även det kändes väldigt bra, jag fick ganska mycket vila men det var ändå jobbigt mot slutet. Avslutade med några andningsövningar, 25 vardera med 3-takt, 5-takt, 3-takt, 7-takt. Sedan 25 med ett andetag och slutligen inget. No problem. Fick inte ens de vanliga dödsryckningarna som jag brukar få mot slutet av de längder jag simmar utan att andas.

Sjukt nöjd med mig själv!

Bra träningstisdag

Jaha, mitt förra inlägg var tydligen lite för pretto. Men alla vet att jag har rätt i vad jag skrev, så jag skiter faktiskt i det. Här och nu, det är vad som gäller! Glöm inte det!

Idag har jag ont. Typ överallt. Började gårdagen med ett yogapass som var svettigare än på länge. Avslutade den med 90 minuter lugn löpning runt Rösjön. Superfin skogslöpning, ett par missöden, solsken, regn och en härlig känsla.

Däremellan hängde jag på en Twitterutmaning som gick ut på att göra armhävningar varje timme kl. 10-22. 20 skulle det vara men jag nöjde mig med 10 per gång. Klarar inte att gå så djupt i armhävningarna att överkroppen tar i golvet men att böja armarna lite grann 120 gånger var mer än tillräckligt för att jag ska ha grym träningsvärk i hela överkroppen idag.

Det är nu det gäller

Jag älskar mitt liv just nu. Jag älskar den jag är! Men det är märkligt hur mycket svårare det är att skriva hyllningar till sig själv än vad det är att racka ner på vem man är. Att älska och uppskatta andra är lätt men att göra samma sak för sig själv är desto klurigare. Jag ska göra ett försök.

Det jag har upplevt den här sommaren och hösten (ett konstant segrande över lagom svåra utmaningar?) har gjort att jag faktiskt klarar att se mig själv i spegeln och tycka att jag är sjukt jävla bra. Provocerande snygg. Förbannat härlig. Jag vill göra high five med hela världen. Jag vill frysa tiden, stanna här.

Jag har aldrig varit tryggare, i bättre fysisk form eller haft större möjligheter. Jag vill njuta av varje sekund och jag försöker. Livet är här och nu. Jag har precis gjort ett val som förändrar åtminstone den närmaste framtiden och jag vill ta vara på den. Känner mig som ett barn - ivrig, busig, energisk och full av förväntan. Jag längtar efter allt jag ska göra och jag hoppas kunna göra det med samma fantastiska inställning till mig själv som jag har nu. Inte jämföra mig med andra som kanske är snabbare, starkare eller tuffare.

Livet är långt, men det kan också ta slut när som helst. Så jag vill skratta ofta. Be om ursäkt när jag borde. Släppa sådant jag inte kan påverka. Fokusera. Lära av mina misstag. Älska med hela mitt hjärta. Le. Förlåta snabbt. Leva fullt ut och göra det passionerat. Andas. Inte vänta till imorgon.

Hur vill du göra?

Simning - check!

Det blev ett fantastiskt bra simpass i morse. På 40 minuter hann jag med följande:

100 meter uppvärmning
100 meter med dolme, fokus på armens isättning och draget
100 meter med dolme och paddlar, fokus på armens isättning och draget
300 meter lugnt
50 meter max
300 meter lugnt
100 meter med dolme, fokus på armens isättning och draget
100 meter med dolme och paddlar, fokus på armens isättning och draget
100 meter nedvarvning

Totalt 1250 meter. Känslan var riktigt bra och jag älskade att köra med paddlarna. Det var ett tag sedan nu. Känner mig betydligt lugnare och mer till freds med tillvaron nu än igår. Träning är grejen, vilken bra start på veckan!

Holy shit, what a ride!

Life´s journey is not to arrive at the grave safely in a well preserved body, but rather to skid in sideways, totally worn out, shouting "holy shit... what a ride!!

Ovanstående får mig osökt att tänka på MTB-cykling. Det har gått lite tid sedan sist och jag känner mig redo igen. Den här veckan ska jag äntligen få träna. Har vilat i typ tio dagar och det fullständigt kryper i kroppen på mig av längtan att komma ut och röra på mig. Har kört två superlugna yogapass i helgen men det räcker inte. Jag vill springa i skogen på lövtäckta stigar. Jag vill cykla. Jag vill ha utmaningar och jag vill känna tillfredsställelsen med att ha övervunnit dem. Jag vill springa långt och jag vill springa så fort att lungorna inte räcker till. Jag vill simma. Jag vill stå på händer.

Men först vill jag sova.

15 år för sent

Jag förutsätter att de hade velat ha Keanu Reeves i rollen som Khan, men att de var lite sent på bollen. Men nåja, han de hittade istället var ju rätt lik.

Är inget direkt fan av Star Trek och har inte riktigt koll på gubbarna (heja Star Wars) men filmen var helt okej. Spännande heela tiden. 6/10 tootsies.

Ingen mer paddling

Det är bara att acceptera att det inte kommer bli någon mer paddling för mig i år. Nu får jag längta till våren istället, för då tänker jag ta upp det igen!

Hur det blir med simning ikväll är fortfarande, med 40 min kvar tills det börjar, oklart. Jag mår klart bättre, det gör jag. Men frisk nog för träning... mjaa. Med Ipren och nässpray möjligen. Min plan är att åka dit, kolla upplägget på passet och i värsta fall vara med från bassängkanten. Även det borde kunna vara lärorikt.

Mental note!

För övrigt är jag hemma idag. Sjuk. Crap.

100 kg äpplen har blivit must

Igår var vi på Roslagens Musteri i Åkersberga och mustade äpplen. Mormor, morfar och Ingbritt kom förbi på eftermiddagen och vi plockade massor! De fick med sig flera kassar var och vi själva fick ihop 99.7 kg som vi drog iväg med till musteriet.

Förra året var vi på Äppelfabriken på Ekerö och man kan säga att det sparkade rumpa med Roslagens Musteri i mysighet. Det vi var vid igår låg i vad som kändes som ett industriområde och vi tillbringade den timme vi fick vänta på att musten skulle bli klar i det exotiska Åkersberga Centrum. På Ekerö kunde vi åtminstone hänga i det mysiga lilla caféet och dess oändligt långa kö.

Musten vi fick igår var i alla fall väldigt god och nu ska vi väl klara oss ett tag. 12 bag-in-boxar med 5 liter must i varje fick vi med oss därifrån till det facila priset av 19 kr/liter.

Friluftsliv och social 2.0

I fredags sov vi i skogen, på en jättefin plats vid en sjö i närheten av Brollsta GK i Brottby. Att sova ute är otroligt mysigt och rofyllt, skogen är tyst och avkopplande.

Den här gången hade vi med Albin, min 9-årige brorson, som aldrig campat förut. Vi grillade korv och marshmallows, gjorde hajkbanan och spelade kort. En okomplicerad utflykt som vi ändå tror gjorde stort intryck på Albin.

Igår åt vi lunch med T&B och spanade på deras nya hus som börjar bli färdigt. Sen åkte vi in till stan och hejade på Stockholm Halvmarathon. Malin, Ola, Lim och Martin var jätteduktiga och det kändes bra att få ge tillbaka lite hejning för alla gånger de har stöttat mig på lopp. Dessutom var det skönt att "slippa" springa!

Åt middag på Grill Ruby i Gamla stan (personerna på den undre bilden har allt med den händelsen att göra) innan jag och JG fortsatte till ett kalas i Hägersten. Hade trevligt några timmar innan jag totalcrashade av trötthet (nåja, inte så illa som det låter) och vi tog taxi hem.

Å på den vägen är det. Joråsåatt...

Åka hit i november?

Ett riktigt nyttigt simpass

Bilden är en reklambild från Volkswagen. Du vet, Das Auto.

Simträningen igår var riktigt bra. Passet var otroligt nyttigt men väldigt lugnt, vilket var en perfekt kombination för mig just igår. Var på gymträning på lunchen, som jag cyklade till och från, men det blev för mycket och jag började må illa under passet och blev så fruktansvärt trött att jag fick avbryta kort innan det var slut. Hofors är fortfarande kvar i kroppen även om hjärnan har slutat att konstant processa loppet. Sov två timmar när jag kom hem från jobbet och tänkte att jag nog inte borde gå och simma på kvällen, men jag ville ju så gärna så det gjorde jag.

Tur var det! Efter uppvärmningen fick vi detaljstudera varandras teknik från olika vinklar, framifrån ovanför ytan och från sidan under vattnet. Vi fick dessutom ge varandra feedback, och vi var ganska duktiga på att pricka in vad som var bra och vad som kunde korrigeras. Simfröken Hasse hade bara småsaker att tillägga till våra kommentarer. Det var otroligt nyttigt och väldigt roligt! Inte svårt att ha bättre attityd än förra gången!

Ikväll ska jag springa ett kort pass men sen blir det vila eller på sin höjd något litet yogapass i helgen.

Bara ett inlägg till?

Bara ett inlägg till om Hofors, okej?

The bounce has finally gone from my bungee! I måndags och större delen av gårdagen kände jag mig helt speedad. Min gissning är att jag fortfarande var adrenalinhög efter helgen. Började bli trött på eftermiddagen igår men efter att ha joggat hem från jobbet i lugnt tempo så blev jag uppladdad igen. De här lugna löppassen ger mig sjuka mängder energi, har aldrig varit med om något liknande.

Men nu börjar jag alltså återvända till mitt normala tillstånd. Känns lite tråkigt faktiskt. Som att bli bakis efter en riktigt jävla schysst fest. Men det kommer fler fester.

Fest var för övrigt min uppladdning till loppet och jag kan inte låta bli att fascineras över att jag ändå klarade tävlingen så bra som jag gjorde. Skulle liksom aldrig falla mig in att festa med ungdomen till långt in på morgonen två dagar innan ett marathon, som jag gjorde den här gången. Trots att jag var en smula bakis på lördagen så kände jag mig inte påverkad av kalasandet på tävlingen. Men jag ska nog undvika liknande uppladdningar i framtiden.

Hofors - fortfarande i mina tankar

I morse när jag vaknade kändes det först som att känslostormen efter helgens bravader börjat lägga sig lite. Men när tankarna vevat igång ordentligt så insåg jag att, nej. De har inte släppt. Jag är fortfarande förtrollad, uppslukad och fascinerad av upplevelsen. Jag kanske aldrig blir mig själv igen. Kan det vara det här som kallas kärlek vid första "ögonkastet"? Jag vill aldrig göra något annat!

Igår kom resultatet från tävlingen. Det gjorde inte saken bättre. Vi var nämligen inte bara grymma i förhållande till oss själva. Vi var grymma i förhållande till alla i damklassen. Hade vi inte tagit den galna vägen över jättecementröret och tappat minst 20 minuter (kanske t om 26 minuter enligt resultatlistan) så hade vi kommit trea av åtta deltagande tjejlag. TREA! Nu kom vi fyra och även det är grymt, 9 minuter efter trean, 55 minuter efter vinnaren. Vi som aldrig har orienterat, aldrig paddlat kanadensare och knappt (aldrig) cyklat MTB. Vi kanske rentav har talang? Eller så var alla som startade mer eller mindre nybörjare...

Under paddlingen var vi näst bäst på alla sträckor utom en. Kanske lite oväntat men det är klart, vi läste ju på Internet kvällen innan hur man skulle göra. Hur svårt kan det vara liksom... Den avslutande löpningen var inte heller särskilt pjåkig. På sista löpsträckan hade vi faktiskt snabbaste tiden av alla till första kontrollen. Snabbast var vi även till första kontrollen under löpning/äventyrsdelen.

Fy fan vad grymt. Jag är i chock. Vi trodde ju länge att vi var sist eller nästan sist, särskilt som vi höll på så länge. I beskrivningen av tävlingen stod det att korta banan beräknades ha en segertid på 2,5-3 timmar. Inte ens herrarna klarade det dock, och damklassegraren höll på i fem och en halv timme. Men det visste vi ju inte då...

Här kan du för övrigt läsa Lindas ord om tävlingen. Hennes inlägg petar igen de känslomässiga hål jag tycker att jag själv inte lyckades fylla med min beskrivning av loppet.

Reflektioner kring loppet

Bilderna är tagna före (t.v) och efter (t.h) loppet. Visst är det så att man inte kan tro det? Vi ser så pigga ut!

Jag skrev för någon vecka sedan, när jag genomfört Cross Triathlonet på Ekerö, att det värsta med att vara så jävla hög på såväl sig själv som på livet är att från toppen så finns bara vägen nedåt. Ack så fel jag hade. Upplevelsen igår var så jävla häftig, det finns inte tillräckligt många kraftuttryck som kan beskriva den. Jag hittade en topp till. En sjukt jäkla hög topp. Hoppas jag aldrig trillar ner.

Faktum är att jag tror att ytterst få personer i min direkta närhet förstår vad det var jag och Linda gick igenom igår. Tröttheten efter att ha varit igång med olika utmaningar i över sex timmar. Den mentala prövningen som var minst lika stor som den fysiska. Att inte veta exakt vart vi skulle, ingen snitslad bana att följa. Allt annat jag har gjort tidigare - vandringar, marathonlopp, swimrunlopp och terrängtriathlon framstår som väldigt okomplicerade och enkla i jämförelse. Det går inte att beskriva.

Som lag funkade jag och Linda, visserligen helt väntat, fantastiskt bra. Att ge upp är aldrig ett option när vi kör, vi stöttar och peppar varandra hela tiden, genom svackor och svårigheter. När orken och/eller motivation tryter. Jag var den här gången den rutinerade i vårt lag. Med mina tre förberedande paddlingar och tre MTB-pass var jag att betrakta som expert. Linda hade inte ett enda sådant pass och var ändå SÅ - jävla - GRYM! Det var som om hon aldrig gjort annat. Igen - respekt!

Det är inte utan att jag undrar vad som har hänt med mig den senaste tiden. Jag verkar helt sakna kontroll över mig själv, hoppar på helt galna saker utan att ens reflektera över vad det är jag ska göra. Och det är så sjukt häftigt att kunna göra det. Och jag vill bara ha mer. Mycket mer! Jag är gränslös.

Hofors, I love you!

Hofors Adventure Race! Oh My God! Det var kanske det roligaste och möjligen det jobbigaste jag har gjort. Under sex och en halv timme trampade, paddlade, sprang och simmade jag och Linda längs den omväxlande banan. Totalsträckan blev 55 km. Vilken jävla dag! Så vansinnigt spännande, utmanande och rolig!

När vi fick våra kartor imorse kl. 9 blev vi nervösa. Hur i h-vete skulle vi kunna hitta alla de där kontrollerna, bara med hjälp av de papper vi hade i handen? Som vi knappt förstod oss på. Men tydligen bor det små orienterings-ess i mig och Linda för vi var spot-on på alla kontroller. Vi gjorde faktiskt bara ett enda misstag men det stod oss dyrt och vi tappade förmodligen minst 20 minuter på det. Men vi var trötta då, hade fått i oss för lite energi och tänkte inte klart. Vi löste situationen, lärde oss av misstaget, och sen flöt det på igen.

Under dagen har vi:

Cyklat MTB i blandad (men hyfsat enkel) terräng. Lett MTB ovanpå ett kilometerlångt betongrör. Klättrat genom nästan ogenomtränglig skog bärandes på cyklarna. Cyklat vilse.

Sprungit i helt obanad terräng som inte var snäll mot mina underben. Klafsat ut på myrar. Fastnat med ena foten i en oroväckande djup myr, lite som Ronja hos Rumpnissarna. Klättrat på en tall som hängde ut över vattnet.

Paddlat luftmadrass genom centrala Hofors. Simmat över åar och vattendrag. Paddlat kajak under en bro så låg att vi fick lägga oss platta bakåt i kanoten. Cellskräck!

Haft så sjukt jäkla roligt! Vi gissade att loppet skulle ta 4-5 timmar men istället tog det 6,5. Det var slitigt, speciellt på slutet, och vi missbedömde mängden energi som hade behövts. Lärde oss ett och annat trix också som kan vara bra till nästa gång. För en nästa gång blir det. Om jag multiplicerar endorfinkicken som swimrun ger med tio så kanske jag kommer upp i dagens nivå. Kanske. Det här var grymt!

Kommer nog ta ett tag för mig att smälta den här gigantiskt stora upplevelsen. När allt kommer omkring måste jag nog faktiskt ta mig lite tid för att smälta alla intryck för hela den här helgen. Väldigt bra helg! Händelserik.

Jag är SÅ tacksam för allt jag fått uppleva!

Partnerbyte i Hofors

Sent igår bestämde sig Eva Marie för att hon måste avstå Hofors Adventure Race på söndag pga krånglande benhinnor. Inte direkt upplyftande information två dagar innan Den Stora Utmaningen i Hofors. Tycker så synd om henne!

Utan större förväntning på ett ja så frågade jag Lindad om hon ville hoppa in istället. Vi är ju partners in crime sedan tidigare och vet precis var vi har varandra.

Ville hon vara med? Klart hon ville. Så jäkla kaxigt att hoppa på med så kort varsel. Respekt! Och jag blev så himla glad för det! Tack Linda!!!

Det kommer bli sjukt roligt på söndag! Jag ser verkligen fram emot upplevelsen, trots att jag egentligen inte har en aning om vad för upplevelse som är att vänta.

Den jag vill vara

Väldigt länge, och på väldigt många olika sätt, aspirerade det här året på att bli ett av mina sämre. Många jobbiga saker hände i våras, stora och små, som rubbade min vardag.

Den här fantastiska sommaren har ändrat allt. Allt som hände tidigare gjorde mig stark och flexibel. Förändring är inte alltid dåligt och sorg och oro har påmint mig om att uppskatta det jag har.

Jag har utmanat mig själv, trotsat mina rädslor och utvecklats otroligt mycket! Jag älskar att vara mig själv just nu! Jag är inte perfekt men jag är den jag vill vara. Stark, positiv, trygg och glad.

Stabil paddling och dålig attityd

Igår hade jag ännu en fantastisk paddlingskväll med strålande sol, värme och glittrande vatten. Och jag var faktiskt hyfsat stabil i kajaken. Kunde fokusera på tekniken snarare än att bara hålla balansen. I början blev jag trött i axlar och armar men på slutet gick det bättre.

Cyklade dit och hem och hann precis slänga in väskan och innan jag skulle iväg och simma. Första kurstillfället den här terminen.

På Funbeat har jag redan spytt galla över mina attitydsproblem i bassängen så jag behöver inte göra det här också. Men huvudpoängen är att jag i fortsättningen ska sucka mindre och ta mig an utmaningarna med ett glatt humör.

Bortsett från det så gick det ändå ganska bra. Det var lite annorlunda mot sommarens simning förstås men jag är helt övertygad om att den har gjort mig gott. Nu ska tempot slipas på. Utan gnäll!!!

Springa sakta för att springa fort

I vanliga fall när jag går ut och springer så har jag alltid (ofrivilliga) tankar om att jag måste försöka springa fortare. Tycker att jag alltid kutar för sakta. Jag vet ju att jag inte är snabb men jag önskar att jag vore det.

Idag sprang jag för första gången enligt det träningsprogram från Gipis som jag ska följa, och som förhoppningsvis ska få mig snabbare. Milen på under 55 min är målet och för att nå dit ska jag inledningsvis springa långsammare än jag brukar. Sedan är det devisen "lugna pass lugnt, snabba pass snabbt" som gäller.

Det blev en väldigt behaglig runda på1 timme och 10 minuter idag. På slutet märktes det att jag efter sommarens "uppehåll" är ovan att springa under längre tid men löpningen var aldrig särskilt jobbig. Jag ställde in min Garmin så att den pep ilsket om jag sprang för fort och efter ett tag kom jag in i lunket. Kändes extremt märkligt när jag sprang i snigeltempo i den långa nedförsbacken från Mörby C men överlag var det rätt myspysigt. Undrade för mig själv varför jag måste ha så bråttom jämt, när det var så bekvämt att hålla ett lågt tempo.

Svåra ryggsmärtor

Det är min belöning för väl genomfört triathlon i lördags: helvetesont i ryggen.

Kände mig i stort behov av vila redan innan loppet i lördags och kanske är det här hur min kropp säger åt mig att ta det lite lugnt ett tag. Vila kropp och knopp. Så det gör jag. Kan inte göra annat. Shit vad ont jag har. Inte ens yoga kunde bota mig igår. Skit.