Sammanfattning av årets löpträning

Dags för den traditionella summeringen av löpträningen under 2014. Enligt Funbeat:

Total tid: 2408 min / 1d 16:08:13
Total sträcka: 369,24 km
Antal träningspass: 40
Antal dagar med löpning: 38 (25,2% av 151 dagar)
Snitt sträcka per vecka: 17,12 km (baserat på ca 21,6 passerade veckor)
Snitthastighet: 6:31 min/km
Resultat på Stockholm Marathon: återstår att se

Lite längre ner kommer sedan en liknande summering av tidigare års träning och man kan se att jag ligger ungefär lika i träningen som jag gjorde 2012, då jag också hade problem under våren och länge var osäker på om jag skulle kunna springa loppet eller inte.

Den stora skillnaden i år är att jag är i bättre form än något av tidigare år, trots mindre löpning. Jag är lättare i kroppen och jag är starkare. Mer rutinerad. Så vad jag kan göra under loppet återstår att se. Jag har tre målsättningar:

G: att ta mig runt under maxtiden
VG: att slå förra årets tid
MVG: att komma under 4:30

---
Summering av genomförd löpning 2013:
Total tid: 3224 min / 2d 05:44:15
Total sträcka: 499,89 km
Antal träningspass: 44
Antal dagar med löpning: 43 (32,1% av 134 dagar)
Snitt sträcka per vecka: 26,11 km (baserat på 19,1 passerade veckor)
Snitthastighet: 6:30 min/km
Resultat på Stockholm Marathon: 4:41 (bra väderförhållanden)

Summering av genomförd löpning 2012:
Total tid: 2228 min / 1d 13:08:07
Total sträcka: 347, 53 km
Antal träningspass: 36
Antal dagar med löpning: 36 (25,7% av 140 dagar)
Snitt sträcka per vecka: 17,38 km (baserat på ca 20 passerade veckor)
Snitthastighet: 6:25 min/km
Resultat på Stockholm Marathon: 5:12 (väder från helvetet)

Summering av genomförd löpning 2011:
Total tid: 3735 min / 2d 14:15:00
Total sträcka: 526,19 km
Antal träningspass: 44
Antal dagar med löpning: 3 (30,7% av 140 dagar)
Snitt sträcka per vecka: 26,31 km (baserat på ca 20 passerade veckor)
Snitthastighet: 7:05 min/km
Resultat på Stockholm Marathon: 5:09 (perfekta väderförhållanden)

Chins, stress, tenta och simkurs

Så här många chins kan jag bara göra med påtryckning från världens bästa, tills vidare f.d, PT-Tommy som var snäll och körde ett inofficiellt TRX-pass med oss på lunchen på sin sista arbetsdag. Då passade vi på att lattja lite också. Både med och utan påtryckning var idag min bästa chinsdag någonsin faktiskt. Det var roligt.

I övrigt har det mest varit en mental berg- och dalbana. Upp och ner.

Mycket bra morgonagility med Reka. Stressnivå låg. Kom till jobbet och krockade med dagens ToDo-lista. Stressnivå hög. Lunchtränade i gymmet. Stressnivå noll. Kom tillbaka till jobbet och den något decimerade ToDo-listan. Stressnivå hög. Klockan närmade sig tid för hemgång. Stressnivå skyhög. Hann klart det mesta innan jag rusade iväg en halvtimme för sent. Stressnivå medel. Gjorde sista genomläsningen inför tentan och fikade. Stressnivå medel. Skrev tentan och det kändes fantastiskt bra. Har jag inte klarat den ska jag sluta med allt som har med inlärning att göra. Stressnivå mycket låg. Djupt andetag.

Belöningen för avklarad skitvecka var/borde varit kvällens simträning i Mörbybadet. Ny kursomgång och nya deltagare - sex välsvarvade män i sina bästa år (om bästa åren är ett ganska brett spann) och så lilla (lika välsvarvade) jag. Toppen.

Henke körde ett jättebra träningspass med oss, upplägget kändes genomtänkt och givande. Men för mig blev det något av en mental kraschlandning. Jag hade inte en chans att hänga med övriga i tempot, och eftersom jag la mig sist på min bana så fick de andra hela tiden vänta på mig. En annan dag kanske jag hade klarat det bättre men idag blev jag totalt nedbruten av det. Började slarva. Fokuserade på allt annat än att ha roligt och göra mitt bästa. Dessutom fick jag ont i vänster axel.

Så, nja, det kändes väl inte något vidare. Får försöka komma ihåg det jag faktiskt gjorde bra, nämligen att, oavsett vilka ovärdiga tankar jag tänkte om mig själv medan jag simmade, så genomförde jag passet utan att sätta mig på kanten och sura, trots att det var det jag helst av allt ville göra.

Nästa gång tycker jag tjejerna ska få en egen bana.

Stressad utav bara helvete

Den här dagen började bra. En liten löprunda med fem korta, snabba intervaller. Sprang så snabbt att min app Moves trodde att jag cyklade. Woop! Under rundan hann jag faktiskt glömma hur stressad jag är, det är det fina med träning.

Sen gick det bara utför under dagen. På eftermiddagen när jag kom hem och skulle laga middag och kom på att jag borde fixa en sallad till maten så knöt sig magen till en stenhård klump av stressen över att det skulle ta så lång tid (tre-fyra minuter?).

Vad som stressar mig:

1. Jobbet. Har nio bussavgångar nästa vecka. Telefonen ringer oavbrutet. Har ingen hjälp. Inget av det jag måste göra kan vänta.

2. Skolan. Redovisning av bok i holländskan ikväll, ny redovisning, av ny bok som jag ännu inte läst, om en vecka, tenta imorgon, tenta, som jag inte börjat plugga till, nästa torsdag. Inget av det här kan vänta.

3. Stockholm Marathon. Ett år av träning. Den här veckan ska jag ta det lugnt. Vila. Äta. Absolut INTE stressa. Sova minst åtta timmar per natt. Det kan definitivt inte vänta. Loppet är på lördag.

Det här är en ekvation som inte går ihop för mig. Då har jag inte ens räknat med det vardagliga livet. Handla mat. Träna med Reka. Städa hemma. Se till att vara hel och ren. Jag hoppas att det kommer kännas bättre imorgon kväll efter tentan. Då måste allt vara klart på jobbet också. Men just nu vill jag bara gråta och få panik!

Öppet vatten-premiär i Rösjön

Det var idag det hände. Idag var det simpremiär i öppet vatten tillsammans med Lindad. Rösjön.

Första gången i modern tid som jag badat utomhus i maj.
Första gången någonsin jag simmat i hel våtdräkt.
Första gången på minst 20 år som jag orädd (well...) hoppat ner i vattnet från bryggan.
Första gången sen... oklart... som jag utan minsta pulsökning banade väg genom dödssnaror i vattnet.

Vilken frihet. Vilken känsla. Vilken kick. Vilken grym brud jag är!!

Jag har nästan svårt att sätta ord på den upprymdhet jag kände under och efter simningen. Känslan i vattnet var så otroligt mycket bättre än vad jag minns att den var förra året. Min nya swimrundräkt från Head funkade riktigt bra, jag flöt som en kork. Om jag ska säga något negativt så är det väl att den ibland tenderade att lite oskönt dra sig uppåt i grenen (tänk camel toe). Körde merino under (linne och trosor) och det funkade jättebra, men jag tror inte jag hade behövt det extra lagret egentligen för vattnet var inte särskilt kallt. Badskor fick "ersätta" löparskorna.

Det enda jag frös om var öronen och första sträckan önskade jag att jag hade haft ett par öronproppar eller kanske till och med en neoprenhuva. Sen blev det bättre. Sista sträckan vi simmade, från Sollentunabryggorna tillbaka till Täbybryggorna, var helt fantastisk. Låg och touchade Lindas fötter och behövde inte anstränga mig överhuvudtaget. Det var en sån känsla att jag... ja... finner inte ord. Wow. Awesome! Jä! Totalt fick vi ihop en kilometer, delat på tre sträckor, och det kändes som en lagom start. En rejäl jävla mental boost.

Nu längtar jag otroligt mycket efter att fortsätta träna i bassängen (och simma mer ute såklart!) men jag ska inte simma mer än på kursen den här veckan. Fullt fokus på Stockholm Marathon! Sen får jag simma mer igen.

Mitt genetiska arv

Kvinnan till vänster är min mor. Det är ett gammalt foto men det skulle i princip kunna vara taget idag. Lika vacker nu som då. En fantastisk kvinna och förebild som jag har allt att tacka för!

På mors dag ska mor firas enligt gamla traditioner:

Svenska flaggan hissas från hemmet.

Mor hälsas om morgon med sång av barnen.

Hon bjudes före uppstigandet på kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och gåva.

Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen.

Vid eftermiddagskaffet hålles en liten högtidlighet där far medverkar.

Frånvarande barn hälsa mor med brev eller telegram, som särskilt gjorts för mors dag.

❤ Hurra för världens bästa mor!!!  ❤

Sista passet och bra värden

Igår gjorde jag en mätning i Tanita, Dr. Snugglesmaskinen på gymmet som spottar ur sig hur mycket muskler och fett som finns i min kropp, samt hur det är fördelat. Senast jag gjorde en sån mätning var i februari 2013 och det var mycket som såg bättre ut nu:

Vikten har gått från 80,1 kg till 78,2 kg.

Totala fettprocenten har gått från 27,0% till 25,2%.
Totala fettvikten har gått från 21,6 kg till 19,7 kg.

Muskelmassan i benen har gått från 9,6 resp. 9,8 kg till 9,3 resp. 9,5 kg.
(Det här är en bra sak för löpningen. Dåligt om jag vill ha massor av muskler.)

Muskelmassan i armarna har jämnats ut från 3,0 och 2,9 kg till 3,0 kg i båda armarna.

Fettprocenten i bålen har gått från 26,7% till 23,6%.
Muskelmassan i bålen har gått från 30,1 kg till 30,7 kg.

Det absolut finaste med det här är ju att jag inte tappat muskler på fler ställen än i benen (vilket jag ser som positivt). I övrigt har jag lagt på mig muskler. Risken när man går ner i vikt (och kanske äter för lite) är att man tappar i muskelmassa, för att kroppen bränner musklerna i stället för fettet. Den här gången har jag inte ens försökt gå ner i vikt utan har ätit som vanligt, men bytt ut choklad och fikabröd mot olivolja och avokado, och det är tydligen ett vinnande koncept. Känns skönt att få det bekräftat att jag inte tappat på fel ställen.

Igår var också sista PT-passet i Frescatihallen med Tommy innan han slutar. För att det inte ska kännas för sorgligt försöker jag att se det som att det inte är sista passet någonsin utan sista passet innan vi börjar om på ett nytt ställe. Jag köpte mitt första träningskort i Frescatihallen år 2000 så det kanske är nyttigt för mig att vidga mina vyer och se något annat gym som omväxling. Jag har tränat med Tommy i fem år och att sluta med det är inte ett alternativ. Han har varit ett otroligt stort stöd för mig i min träning och jag känner mig inte redo att stå på egna ben. Det blir jag aldrig.

Så tack för den här tiden Tommy. Efter sommaren kör vi förhoppningsvis igen!

Milspåret 2014 - rekord och inte rekord

Igår sprang jag Milspåret på Djurgården. Målet var att slå rekord och jag var helt inställd på att jag skulle göra det hur lätt som helst. Till skillnad från mina nära och kära:

Sofia: Pappa, jag ska springa Milspåret imorgon och jag ska slå rekord!
Pappa: Vad roligt, vad ska du slå för något rekord då?
Sofia: ? Inte hopprepsrekordet iaf...

Sofia: Jonas, jag ska slå rekord när jag springer Milspåret!
Jonas: Jaha. 35-årsrekordet?
Sofia: Nej, all time high rekordet.

Nåja, trots bristande uppbackning så var jag i alla fall säker på att det skulle bli en enkel match att slå 56:44 som jag sprang Milspåret på för tre år sedan (även om det var en annan bansträckning då). Ställde in Garmin på rätt tempo för att få lite vägledning.

Första varvet gick jättebra, bortsett från den trånga och stökiga starten. Fick hålla igen lite för att inte springa för fort och riskera att ta slut på sista varvet. Varvningen var mentalt jobbig men sjätte kilometern kändes ändå snabbt avklarad. Sen blev det tufft. Hade varit roligt att höra en inspelning av min inre monolog under de sista kilometerna:

"Fan nu skiter jag i det här och ger upp. Jag har ju sprungit bra hittills, sex kilometer räcker väl. Ja, fast du vet ju hur besviken du blir om du gör det? Jo, jag vet. Men om jag går och vilar lite nu då, då kanske jag orkar hålla tempot hela vägen? Ja, fast då kommer du ju också ångra dig eftersom det inte lär bli något rekord i så fall. Kommer du ihåg hur det var första gången du sprang Vårruset? Du minns ju den failuren fortfarande. Vill du ha det igen? Nej det vill jag inte. Andas. När det är två kilometer kvar kommer det kännas lättare. Sänk farten en stund bara, det tappar du inte mycket på. Okej. Det är i alla fall inte många som springer förbi mig. Kanske ska jag gå i alla fall? Nej, fan heller. Snygg, snabb, stark. Jag fixar det här. Helvete vad jag hatar att springa fort. Snart får jag vila. Jag kan slå rekordet även om går lite. Nej det kan du inte. Tänk på något annat, håll käften och spring nu."

Nåja, i mål kom jag. Men något officiellt rekord blev det inte. 56:52 blev den registrerade tiden och det är ju irriterande nära. Men jag bryr mig inte. Min Garmin visade på 56:07 efter 10 km och det är den som är min träningskompis, mitt rättesnöre, mitt bevis på vad som har hänt. Så ett klockrekord blev det i alla fall och ett elegant sådant. Och i övrigt får det väl vara som Jonas föreslog - 35-årsrekordet. Dessutom blev jag, tack vara Jonas läsbara handstil, anmäld till loppet som Sofia Demrent, född 72. Jonas kanske har glömt när jag är född och drog till med något han tyckte verkade rimligt...

Hur som helst så är jag jättenöjd med min insats. Jag sprang så bra jag kunde och jag argumenterade med mina inre demoner tills de gav upp. Tills nästa gång jag ska slå rekordet ska jag ha sprungit fler intervaller, längre intervaller och längre snabbdistanser. Kände att jag var ovan att hålla ett högre tempo en längre sträcka. Men, oavsett det, så var jag fucking awesome! Snittade på 5:37 min/km. Heja mig.

Hurra för mig!

Men var jag inte jävligt bra på simträningen igår? Jo, det var jag.

Kan konstatera att det gör underverk att inte träna på gymmet samma dag några timmar tidigare och att dessutom ha vilat ganska mycket de senaste dagarna. Hade en bra känsla redan under uppvärmningen. Och det var nog känslan som var den största skillnaden igår. Rent visuellt var det antagligen som vanligt.

Vi började med att simma 8x50 meter med starttid:

2x50 m start 1:15
2x50 m start 1:10
2x50 m start 1:05
2x50 m start 1:00

Och tänka sig! Jag kände att jag hade koll. Övning ger färdighet osv. Jag har ju tränat massor på det här med att försöka simma i ett bestämt tempo och tyckte att jag kunde styra det väldigt bra igår, utan att ta ut mig onödigt mycket. Om man ska säga något så var det väl att jag tror alla sträckor gick i hyfsat lika tempo (medan ansträngningen ökade och vilotiden minskade).

Sen körde vi 8x25 m, första halvan start 35, andra halvan start 30. Inga problem, kände mig stark.

Som avslutning körde vi stafett, 2x(5x25) m, vilket är gängse praxis vid kursavslut och ett moment som jag redan från första kursomgången för 1,5 år sedan tyckt genuint illa om. Men inte längre. Vilket mentalt framsteg! Fick förstås pisk båda mina sträckor (av Oscar och Claes) men jag tyckte att jag gjorde bra ifrån mig och jag anser i alla fall inte att jag blev fullständigt förnedrad.

Jag hoppas att det här betyder att den korta men kärnfulla svacka som jag stundtals befunnit mig i gällande simningen senaste tiden härmed är överspelad.

Att paket fullt av träningsprylar

Igår hämtade jag ut världens roligaste paket från addnature.se. Ett paket fyllt till bredden med presenter i form av olika (och ytterst nödvändiga) träningsprylar.

Till MIG!

Fyller jag år?
Nej.

Men jag belönar mig själv för vårens ihärdiga kämpande i simbassängen, för att jag tränat bra i allmänhet och för att jag, sedan jag kom hem från skidresan, har tappat nästan 10 kg i vikt. Vanligen brukar jag belöna mig med någon form av mat, godis eller alkohol men nu tänkte jag försöka bryta det mönstret och istället belöna mig med annat jag vill ha.

Därav det roliga paketet. Därav en aslyxig swimrundräkt från Head, därav Norrönas sinnessjukt sköna Fjörå shorts, därav båda skorna från Inov8 som jag tidigare valde mellan, X-Talon 190 och 212, därav underkläder och linne i merinoull och därav ett par nya simgoggles som förhoppningsvis är bättre än de jag brukar köpa för 69 kr i simhallens reception.

Det är jävligt dyrt att vara duktig. Dessutom är det lätt att man blir beroende av bra prylar. Merino till exempel. Jonas fattade grejen redan 2008 men jag har tagit tills nu på mig att förstå. Men bättre sent än aldrig. Hej hål i plånboken! Som kompisen Fredde sa en gång -"Bättre att gråta en gång när man betalar än varje gång man använder det".

Nu längtar jag fruktansvärt mycket efter att få leka med allting, framför allt med min nya kinky gummidräkt. Ska bli jättespännande att simma i den och se hur det känns.

Agilityträning i Kista

De här, och många andra, fina bilder tog mästerfotografen Sara på förra veckans agilityträning. Tycker verkligen att Rekas glädje syns i bilderna!

Agilityträningen igår gick först jättedåligt. Tyckte början på banan var svår och att jag behövde vara på minst tre ställen samtidigt. Sen fick jag tips från snälla Håkan och plötsligt så funkade allt. Fortfarande blev svängarna stora, men i förhållande till hur det såg ut innan så var det i det närmaste perfekt. Jag borde verkligen träna på min handling. Plus en miljard andra saker. Men det får bli ett senare projekt.

Fokus just nu ligger på att försöka hålla stressen över jobbet, hemmet och studierna på en hanterbar nivå, och att ladda för Stockholm Marathon. 11 dagar kvar.

Flytande swimrun eller distanspass i bassängen

Idag körde jag, omotiverad och lite less innan, distanspasset i bassängen. Det slog mig inte förra gången men upplägget är inte helt olikt ett swimrunpass. Uppvärmning, mjölksyra i benen (aka benspark), lugn distanssimning, mjölksyra i benen (aka fenor med bra tryck), nedvarvning. Det är en bra sak att träna på! Vilotiderna blev mycket längre än det var tänkt, inte bara för att jag helt glömde bort att hålla koll på dem utan också för att jag verkligen behövde hämta andan.

Dagens supertusing gick på 10:01 (400 m), 6:29 (300 m), 5:07 (200 m) och 2:18 (100 m). Sträcka två och fyra var med dolme och paddlar. Vad som hände på sista hundringen vet jag inte men den gick rätt långsamt för att vara med hjälpmedel.

Snittiden per hundring, med senaste gångens tid inom parantes:

2:30 (2:28)
2:10 (2:16)
2:34 (2:36)
2:18 (2:09)

Huruvida det här är "rätt" f2- eller inte vet jag fortfarande inte. Och jag vet inte heller om jag kör rätt tempo i de avslutande 6x75 meterna med fenor. Farten då ska vara f2+ men vad det är... vet inte. Snabbare än f2-, men hur mycket? Och hur påverkas det av inblandningen av fenor? Har inte förstått. Jag antar att det inte är hela världen, men jag väntar ändå med spänning på att få en fullständig och begriplig förklaring från eminenta Simfröken. Just nu är jag bara förvirrad och har svårt att se någon poäng.

Agilitytävling i Tierp

Idag har jag och Reka haft en heldag i Tierp och tävlat agility. Tre diskningar. Som alltid på tävlingar så var det mycket väntan. Var på hundklubben i sex timmar och mina tre lopp tog förmodligen inte mer än två minuter tillsammans. I pauserna läste jag min hysteriskt tråkiga holländska bok "Klaaglied om Agnes" som jag inte förstår nånting av.

Första loppet, agility, gick inte så bra. Hade mycket strul i slalom och stora svängar. Andra loppet gick mycket bättre men en tunnel lockade Reka så mycket att vi diskade oss. Samma sak i tredje loppet, som annars kändes riktigt bra. Verkar som om vi har lite att träna på...

Men, oavsett vad som hände under loppen så har Reka varit fantastisk idag! Vilken suverän liten hund hon är. Full fart på banan, sen fullständigt avslappnad vid sidan av. Oberörd av allt omkring. Snäll. Glad. Härlig! Bästa hunden ever.

Hoppsan

Världens kortaste backintervallpass blev det idag. Min eftermiddag, som var planerad till minsta sekund, fuckades upp av en (inte av mig) borttappad nyckel och i det vredesmod jag befann mig i därefter så verkar jag inte ha tänkt helt klart.

Jag laddade i alla fall Garmin att guida mig genom blott 5x30s backe med 90s vila. Plus kort upp- och nedvarvning. Drog alltså ner både tid och antal intervaller idag vilket inte riktigt var enligt plan, men nu blev det som det blev.

Med tanke på att det redan innan passet kändes som om någon tagit loss mina ben och dippat överdelen i träningsvärk, och sen satt tillbaka dem igen, så var det nog bra ändå.

Idag hade jag bästaste Räkan som pepphjälp i backarna. Ingen kan som hon precis _inte_ låta mig komma ifatt, hur mycket jag än ökar. Och ingen kan visa sån glädje som hon över att få kuta upp och ner för samma backhelvete upprepade gånger. Om mitt liv är en kaka så är hon russinet i den.

Jag gör en pudel

Gladare
Piggare
Fräschare

Det var trevligare att vakna idag än igår. Idag gjorde jag det dessutom långt innan klockan ringde.

Igår var jag hos Naprapat-Anna som stretchade, böjde, knäckte, masserade och klämde på mig. Gick dit i förebyggande syfte för ryggen, för att kolla att jag inte dragit på mig något skit igen, och för att kolla min vänstra axel som har bråkat lite i styrketräningen och begränsat rörligheten. Det visade sig vara en muskel som hade det lite trångt, sannolikt pga att jag simmat mycket. Fick tips och åtgärdsprogram. Kanske är det tack vare den genomarbetningen som jag känner mig piggare idag.

Och i och med dagens goda humör har jag även insett att jag var lite onödigt negativ igår. Det är alltid svårt att se sin egen utveckling, oavsett vad det gäller. Man måste ha tålamod och se det i ett större perspektiv. Dessutom kan jag, när jag är så positiv som idag, tycka att det egentligen inte spelar så himla stor roll. Viktigast är att jag tycker om det jag gör. Istället för att fokusera på allt det jag inte tycker mig uppnå så måste jag ju någon gång lära mig (hur jävla svårt ska det vara, kom igen liksom) att fokusera på det som är bra. Typ det jag nämnde igår: mitt engagemang, beslutsamhet och energi. Jag har nog aldrig tidigare tränat något så bra och genomtänkt under en så lång period. Brukar alltid spåra ur förr eller senare, framför allt när det gäller intervalljävlar. Så heja mig!

Intervalljävlar och för dålig lön

Seg idag igen, men intervallpass i bassängen blev det. Passets sex hundringar som skulle ligga inom tidsintervallet 2:00-2:07.5 (med start 2:25) klockade jag på 2:06, 2:05, 2:07, 2:07, 2:07 och 2:09. Synd på den där sista, men annars kändes det ju ovanligt jämnt och fint. Fast det var inni-jävla-jobbigt. Tjejen som frågade mig om mitt rekord tidigare började prata med mig igen någon gång under vilan och jag fräste åt henne att "inte nu!". Stackars tjej. Men jag bad om ursäkt sen, och förklarade att jag var lite trött. Hon förstod, så vi är vänner igen.

Sen var det 2x3x50 m i tidsintervallet 52.5-56.0. De landade (fortfarande enligt min Garmin med allt vad det innebär för felmarginaler och dylikt) på 0:54, 0:56, 0:59 respektive 0:57, 0:58, 0:56. Inte heller helt fel, utom sista sträckan på första rundan där jag tappade lite.

De tider jag presenterar ovan ser faktiskt helt okej ut. För en utomstående person som läser det här så är det nog svårt att förstå att jag kan känna mig missnöjd med dagens pass. Jag gjorde ju till synes precis allt det jag skulle göra. Men känslan idag var inte bra. Kände mig inte glad. Kände mig inte duktig. Kände mig mest uppgiven och trött.

Jag är känslig för motgångar. Och med motgång menar jag allt som inte är en kraftig medgång. Det som känns mest motivationssänkande just nu är att jag inte tycker jag får tillräckligt med lön för all den energi och entusiasm som jag lägger ner på simningen. Jag vill få bättre resultat, jag vill se en bättre utveckling. Med det engagemang och den beslutsamhet jag haft under våren, med massor av superbra och kvalitativa pass som följd, tycker jag faktiskt att jag borde vara bättre. Eller åtminstone se mina eventuella framsteg tydligare.

Jag tror att jag, både fysiskt och mentalt, skulle må bra av att lätta lite på trycket och låta all vårens simträning sjunka in, och nu är precis rätt tid för det. Jag ska ändå dra ner på all träning inför maran, så att minska ner till 1-2 simpass per vecka de närmsta två veckorna tror jag kommer göra mig gott.

Å andra sidan känner jag mig själv så bra att jag vet att det inte behövs särskilt mycket för att jag ska bli superexalterad igen och vägra ta det lugnt. Men jag ska ändå försöka.

Simning blev yoga

Jag orkade inte simma idag. Klockan ringde i ottan och kroppen kändes fruktansvärt seg. Vilket den förstås alltid gör när klockan ringer okristligt tidigt. I såna lägen är det svårt att veta om man ska lita på vad kroppen säger. Den skriker högljutt om kris och panik men kommer ofta med lögner. Det brukar bli bättre när jag väl kommit upp och ätit frukost.

Idag blev det inte bättre. Hade knappt styrfart på promenaden med Reka och efter en hetsig inre diskussion med mig själv om huruvida jag ändå skulle åka till simhallen så insåg jag att det inte fanns någon större poäng med det.

Jag ser fram emot att utmana mig i nya intervallpasset och jag hade inte kunnat göra bra ifrån mig i vattnet idag. Så jag bestämde mig för att skjuta den träningen till morgondagen och istället åka hem och köra ett yogapass. Valet föll på Fiji McAlpines "Backbending from the base" på doyogawithme.com. Jag är som sagt trött idag, ryggen kändes stel och jag gjorde kanske inte jättebra ifrån mig. Men det var skönt. Och helt rätt val för morgonen.

Nu är det bara resten av den här helvetesveckan kvar.

Agilitytävling, långpass och plugg

Jag har vilat den här helgen. Mycket. Och ändå inte riktigt tillräckligt. I natt blev det bara fem timmars sömn innan det var dags att sticka iväg på agilitytävling på SSBK med Reka. Tävlingen gick okej, vi gjorde ett halvbra lopp där vi diskade oss och ett bra lopp där vi fick fem fel på slalom.

Idag sprang jag även långpass, ett kortare sådant. Vanligen brukar den här helgen, tre veckor innan Stockholm Marathon, bjuda på mitt längsta långpass på >30 km, men i år blir det inget sådant. Löpningen går så jäkla bra just nu och jag tror den rundan sliter mer än vad den ger mig. Jag behöver just nu bara få upp farten och bibehålla formen. Så det blev 16 km i lite högre fart än vanligt. Normalt ligger jag på strax över 6:30 min/km i snitt på långpassen, men idag landade jag på strax över 6 min/km. Är väldigt stolt över det, speciellt över att det inte var med någon jättestor ansträngning. Jobbigt förstås, men inte på långa vägar så illa som jag trodde det skulle vara. Vilan i helgen har gjort mig gott och av förra veckans hysteriska träningsvärk finns inget kvar.

Som grädde på moset lyckades jag läsa ut den fruktansvärt tråkiga holländska boken Oeroeg av Hella S. Haasse. Jag somnade flera gånger under processen men hämtade mig och läste vidare. Nu ska jag bara skriva två sidor sammanfattning också.

Men först: sova!

Uppdaterade sommarplaner med mer swimrun

Vi har tagit ett beslut. Vi har ändrat oss. Jag och Lindad avstår AIM Challenge i Lindvallen i augusti till förmån för Ångaloppet. (Det är därifrån bilden ovan kommer, tagen av Nadja Odenhage förra året.)

Ångaloppet ligger oss väldigt varmt om hjärtat och jag har mer och mer känt att det var ett felaktigt val att avstå det till förmån för AIM. Att ändra planerna känns helrätt och jag blir lycklig i hela kroppen av tanken på att återvända till Ånga i början av augusti. Vi kommer förhoppningsvis även att göra en repris av fantastiska Hofors Adventure Race den 17 augusti.

Förutom dessa två lopp har jag sedan tidigare Amfibiemannen att se fram emot i juli. Dessutom har jag och lagkamrat Lim även anmält oss till Arlanda Aquathlon som går veckan före. Det blir lite av ett genrep.

Två veckor innan Amfibiemannen går ett lopp som heter Stockholm Royal Park Aquathlon som jag också planerar att köra. Måste bara bestämma om jag ska simma 1 km eller 2 km. Vet innerst inne att jag kanske borde välja 2 km men är inte säker på att jag vågar. Det känns jättelångt. Och jag kommer förmodligen komma sist. Och frågan är om mitt självförtroende behöver det två veckor innan Amfibiemannen?

Trött i kroppen, sa Bill. Jätteseg, sa Bull.

Det har varit en intensiv vecka. Väldigt. Tidig uppstigning, sent i säng och fullt program däremellan. Detta har inte underlättats av den fruktansvärda träningsvärken i överkroppen som jag fick direkt efter onsdagens TRX-pass. Och som förmodligen förstärktes en smula när jag körde med PT-Tompa igår. Träningsvärken i vaderna (som jag fick efter tisdagens backintervaller) har tack och lov släppt idag.

Men jag är trött i kroppen också. Det kände jag  framför allt i morse när jag värmde upp i bassängen inför simpasset. Hade jag inte haft en ny inspirerande utmaning att sätta tänderna i hade jag nog stannat hemma.

Fördelen med träningsvärk i varenda liten muskel i magen är att den blir väldigt närvarande, så jag passade på att fokusera lite extra på bålen när jag simmade. Idag var temat distans och efter en svinjobbig och väldigt mjölksyreframkallande bensparksuppvärmning så var det dags för en "supertusing". Antar att det kallas så även i vattnet. 400 m + 300 m + 200 m + 100 m. Andra och fjärde sträckan med dolme och paddlar.

Fast idag skulle det inte gå snabbt. Farten skulle vara f2- (hur snabbt är det egentligen?) på alla sträckor, trots att två sträckor var med hjälpmedel. Jag blandar gärna ihop att simma i en viss fart med att simma på en viss ansträngningsnivå men det är alltså fel, om jag har förstått det rätt. Farten f2- är en konstant fart i ett visst tidsspann och beroende av vad man har gjort innan och hur dagsformen är så kan det här vara lätt eller hårt.

Nu vet ju jag inte riktigt vad min fart f2- är, och inte är jag mycket klokare efter passet. Ojämna tider fick jag till i alla fall. Snittiden per hundring (per distans) blev 2:28, 2:16, 2:36 och 2:09. Inte helt lysande kanske.

Jag hoppas att det blir lättare nästa gång jag gör om samma sak och kan utgå från dessa tider för att anpassa farten. Kanske att jag kan lyckas jämna ut tiderna lite grann då också. Om tempot är bra är jag dock väldigt osäker på. Är det här verkligen min f2-? Eller är det f1? Eller f2+? Jag känner mig förvirrad.

En temavecka

Den här veckan visade sig bli en ex-vecka. I tisdags hängde jag med (bland annat) Henrik och igår åt jag middag med Pelle. Härligt med en temavecka av det slaget. Jag tycker om mina ex och jag är tacksam för den tid vi har haft tillsammans och hur de på olika sätt har förgyllt mitt liv. För så är det förstås. Det är ju personer som jag har varit väldigt nära under många år, och självklart har det påverkat mig.

Det var länge sen jag träffade Pelle så här (och faktum är att det är helt orimliga tio år sedan vi gjorde slut) men det var väldigt trevligt. Han är en fantastiskt snäll och omtänksam person och jag önskar honom verkligen allt gott i livet. Han är lättsam och vi har fortfarande mycket gemensamt.

Henrik är en av de roligaste personer jag känner och han kan nästan alltid få mig att skratta. Rent generellt kan man nog också säga att han (fortfarande, typ sju år senare) är väldigt bra på att få fram starka reaktioner hos mig. Vare sig han vill eller inte. Av den anledningen borde vi kanske aldrig ens varit tillsammans. Men han har en underbar personlighet och jag hoppas att han lyckas i livet. Att han når sina mål och att drömmar och visioner blir verklighet. Att han blir lycklig.

Så var vill jag komma med det här? Jag vet inte. Men att göra hopp tillbaka i tiden på det här sättet gör att jag ser vad som hänt med mig själv sedan dess. Hur jag har förändrats och utvecklats. Och jag gillar förändringen. Jag ser också att några av de bästa bitarna från exen återfinns i min man, i kombination med massor av andra härliga egenskaper som han har, men som de kanske saknade.

Så är det någon annan gammal synd som vill ses och fika så passa på nu! Temavecka som sagt.

Det var i alla fall lugnt

Med tanke på att jag var rätt trött i överkroppen efter dagens lunchpass i gymmet så var det bra att kvällens simkurs handlade om teknik och att största delen av tiden ägnades åt nyttiga övningar snarare än temposimning (även om det blev några intervaller på slutet).

Simfröken Hasse var tyvärr borta idag och Henke hade hjälp av den hysteriskt roliga blonda juniorfröken istället:

-"Vet alla vad accelerera betyder? Det betyder att man ööökar farten."

-"Sen ska vi simma 25 i maxfart. Vet alla vad max betyder?"

-"100 meter, det är fyyyra längder".

Aldrig har så många vuxna känt sig så totalt förvirrade.

Överlag kändes hela passet avslaget idag. Vi i bassängen verkade ovilliga att svara på Henkes frågor om teknik och Henke och juniorfröken stod mest och småsnackade med varandra medan vi i bassängen simmade våra tilldelade övningar.

Så nej. Inte bra. Oengagerat. Opeppande. Lite tråkigt. Bu.

Yoga, backintervaller, TRX

Igår inledde jag dagen med Fiji McAlpines pass "Yoga for runners: Pre-run" på doyogawithme.com. Det är egentligen inte ett särskilt jobbigt pass men vissa mornar när jag kör yoga så rusar min puls av minsta ansträngning och jag blir lite yr. Igår var det så. Dessutom var jag inte alls samma gummikvinna som senast.

På eftermiddagen stod 50-sekunders backintervaller på schemat. Hittade en skogsbacke som var precis lagom lång om jag inte öste på för mycket, så jag försökte tänka frekvens och lätta fötter snarare än högt tempo. Det gick bra. I ärlighetens namn hade jag kunnat ta ut mig lite till, men nu blev det som det blev.

Idag däremot, på TRX-passet. Huj. Det var jobbigt. Jättejobbigt. När det var slut skakade hela jag i överkroppen. Armar och mage. Hade inget superklipp i kroppen under träningen men det var uppenbarligen tillräckligt. Ville bara lägga mig och sova efteråt. Hoppas jag hinner hämta mig till simningen ikväll.

PT-pass #4 eller jag har ett rekord!

Först: det är inte jag på bilden. Det är ett foto av ett foto i simhallen. Så.

Idag är också dagen då jag och Jonas firar tvåårig förlovningsdag. Detta gjordes i morse med frukostbuffé på Grands Veranda, eftersom kvällen var uppbokad för simning. Såna viktiga saker kan man inte ändra på.

Efter en något förvirrad start i bassängen och några blandade övningar så fick jag chansen att sätta rekord på 25 meter. Lätt fixat, eftersom jag inte har något rekord sedan tidigare. Mitt nya rekord, som mina brorsöner kanske skulle hänvisa till som "trettiofem och ett halvt-årsrekordet" landade på 17 komma någonting. Minns tyvärr inte exakt vad det blev, så vi tar väl 17,9. Det slår jag snart.

På 50 och 100 meter har jag fortfarande inget rekord men där säger jag som Greta -"Jag gör inte en hundring på under minuten."

Däremot gör jag dem tydligen på precis under två minuter i ett lätt ansträngande tempo. Efter mitt storslagna rekordsättande fick jag köra 2x100 m följt av 4x50 m där jag återigen skulle pricka 1:00. Hundringarna gick bra men femtiorna blev ojämna. Första två gick för snabbt och sen bromsade jag för mycket istället.

Är varken nöjd eller missnöjd med min insats idag. Den var helt okej. Jag kände mig hyfsat stark, passet var rätt lugnt och tiden sprang iväg med en farlig fart. När vi var klara efter en knapp timme så kändes det som om jag just hoppat i bassängen. Tiden får fort när man har roligt sägs det...

Att tänka på framöver: badbollen.

Annat: har fått lära mig vilken typ av simmare som kör swimrun.

Vilken sko ska jag välja?

Jag är i valet och kvalet. Vet inte vilken sko jag ska köpa och köra sommarens swimrunlopp i.

Förra året använde jag mig av den första, X-Talon 190, och den fungerade väldigt bra, men trots ganska sparsam användning så gick den sönder på ovansidan tidigt. Det är även därför jag känner att jag behöver en ny sko. Till exempel outdoorexperten.se skriver så här på sin sida:

"OBS! X-Talon 190 är Inov-8 lättaste och snabbaste sko och är en tävlingsko för terräng. Den är gjord med tanke på lätthet och löpkänsla, dvs fokusen ligger inte på hållbarhet. För dig som söker längre hållbarhet så rekommenderar vi X-Talon 212."

Jag behöver ju egentligen ingen supersnabb tävlingssko och det vore trevligt med en dojja som höll längre än en halv säsong. Men jag har knepiga fötter och jag vet inte om jag vill ändra på ett fungerande koncept.

Skillnaden mellan skorna verkar i princip bara vara att 212:an väger 22 gram mer och har ett 3 mm större fall. Och kanske är lite hållbarare i sin ovandel också som sagt. Hur de funkar i vatten vet jag inte men min tanke är att 190-modellen är bättre på att inte dra åt sig/släppa ifrån sig vatten än 212:an. Det har jag dock inget belägg för, men min magkänsla säger mig det.

Så vilken ska jag gå på?

Lidingö Halvultra

Idag har jag och Lindad sprungit Lidingö Halvultra. Jävlar vad bra det gick. Målet var att göra ett bättre lopp än förra året. Då var den effektiva löptiden 03:08:55, men jag vill minnas att jag stoppade klockan varje gång vi stannade och att vi kom i mål på runt 3:30.

I år gick vi i mål på 03:01:04 efter ett mycket bra lopp. Banan var 26700 kuperade meter och enligt gängse ultramanér gick vi i alla uppförsbackar. Linda hade min Garmin på sig, som var inställd på att varna om vi sprang snabbare än i 6:30 min/km i snitt under aktuell kilometer. Men eftersom vi gick uppför så kunde vi springa på ganska bra nerför utan att klockan varnade, om det inte var så att nedförsbacken kom precis vid en ny kilometer.

Vi höll en jämn och fin rytm, pratade och hade det trevligt, och trots att vi låg långt bak i startfältet i början så tog vi faktiskt ganska många medtävlande på slutet.

Jag hade en jättebra känsla redan från start. Lätta ben, bra inställning, bra tankar och bra energi som höll i sig hela loppet. Kände mig som en maskin (som Eva Marie brukar säga).  Mot slutet tyckte jag att vi kunde öka tempot lite (antog att Linda var med på det eftersom hon är snabbare än jag men jag frågade inte) och sista tre kilometerna gick i riktigt bra fart. Framför allt med tanke på att vi hade 23 kuperade kilometer i benen. Fortfarande gick vi i uppförsbackarna, men löpningen utför och på plan mark gick undan.

Jag vill faktiskt påstå att det här är ett av de absolut bästa lopp jag gjort. För mig var det perfekt disponerat (även om man kan ifrågasätta om det verkligen är bra disponerat om jag kunde köra sista kilometerna så snabbt) men jag älskar att ha krafter kvar och känna mig stark. För mig hade det inte känts lika bra om jag precis lyckats jogga mig i mål.

Det var lite surt att missa 3-timmarsgränsen men jag är inte allt för ledsen över det. Dagen gav ett riktigt bra formbesked för min del och det känns som att allt jag behöver göra nu är att förvalta det här fram till Stockholm Marathon. Är än så länge lite oklar över hur jag bäst gör det.

När allt klaffar

Igår hade jag en riktigt bra dag. Först den lyckade agilitytävlingen på förmiddagen. Den har jag ju redan berättat om. På eftermiddagen sprang jag en sväng runt Ekebysjön för att känna på kroppen och besluta om jag var frisk och kry, redo att springa Lidingö Halvultra 26k på lördag.

Det var jag. Löpningen kändes riktigt, riktigt bra. Och jag sprang ovanligt fort för att vara mig och för att inte ens försöka springa fort. Grymt. Avslutade med ett yogapass där jag kände mig som en gummimänniska. Älskar känslan när allt bara stämmer!

I morse körde jag döds-intervall-jävla-simpasset för tredje gången. Jag är imponerad av mig själv som lyckades tänka bort alla tidigare pass (och eventuella misslyckanden då) och gå dit och bara köra. Med världens bästa "den här gången fixar jag det"-inställning! Och jag gjorde faktiskt bättre ifrån mig än tidigare. Kanske inte perfekt, men mycket bättre. Hade det jobbigt i mitten men slutade på topp. Sista fyra intervallerna var snabbast och jämnast. Yay för mig!

Lyckad come back!

Idag har jag och Reka gjort come back i agility på SBK Stockholmsavdelningens inofficiella tävling "Klasskampen". Jag är så jäkla nöjd med vår insats!

Första klassen, agilityklassen som dagen till ära kallades "Överklassen", vann vi. Fick (ganska förväntade) fem fel på slalom men i övrigt gick det jättebra. Och vem vill ändå nolla en inofficiell tävling där man ändå inte får några efterlängtade uppflyttningspinnar.

Andra loppet, en hoppklass döpt till "Medelklassen" gick nästan ännu bättre än det första loppet. Tyvärr diskade vi oss. Skillnaden mellan fiasko och succé är ibland hårfin. Vi gjorde nästan allting rätt men på ett ställe drog hon på en tunnel istället för att svänga med mig och diskningen var ett faktum. Tror anledningen var att jag dels missbedömt hur lockande tunneln såg ut och dels att jag var så fokuserad på att hinna fram i tid att jag glömde vara tydlig med vart vi skulle sedan. Före och efter fadäsen gick det dock jättebra. Min duktiga, duktiga hund!

Nästa helg tävlar vi på Stockholm Södra, helgen efter det i Tierp och på Kristihim i Märsta. Ser verkligen fram emot det!

Bättre förutsättningar - bättre resultat

Dessa simglasögon av vanlig modell gjorde livet mycket lättare för mig idag. Jag är frisk och ordningen är återställd. Att springa kändes dock som överkurs, men ett simpass satt perfekt.

Idag tog jag mig an distanspasset och förutsättningarna var mycket bra. Dels lyste solen inte in genom fönstret och bländade mig när jag skulle hålla koll på klockan och dels köpte jag nya simglasögon. Har inte riktigt insett hur dåligt jag sett i mina gamla, så skillnaden idag var stor. Vilket klart vatten det var!

Eftersom jag kunde se klockorna på väggen så provade jag att kolla tiden på dem i första hand och därefter trycka av Garmin på armen. Tidigare har jag gjort tvärt om.

Först ut var 5x100 meter där jag skulle ligga på 2.07.5-2.12.5. Där klockade jag 2:08, 2:10, 2:10, 2:10, 2:09 på armen och ett par sekunder kortare på väggen. Kändes mycket bra.

Sedan körde jag 5x100 meter med paddlar och fenor. Här hade simfröken från början satt rikttiden till 2.02.5-2.07.5 men det visade sig vara en underskattning av mitt paddel-fen-tempo. Ja, du läste rätt, visst är det fantastiskt. Rent generellt upplever jag att Simmis snarast överskattar min förmåga när han föreslår tider, men här var det alltså fråga om en grov underskattning. Det gillar jag. Den bästa skattningen är underskattningen!

Så idag gjorde jag så att jag försökte hålla samma ansträngningsnivå under första hundringen som under hundringarna utan hjälpmedel, och då landade jag på strax över 1:35. Med den utgångspunkten satte jag tempot till 1:35-1:40 per hundring och klockade 1:38, 1:36, 1:35: 1:36, 1:37 på armen.

Hela passet kändes väldigt bra och jag är mycket, mycket nöjd. Nu (nja, alltså inte nu, nu) ska jag bara klämma ett intervallpass till med lika bra träffsäkerhet och jämna intervall.

Ska man tro allt man läser?

Fram tills för några månader sedan sov jag med minst tre kuddar i sängen. Nu bara med en, en sån där nackformad specialkudde. Är det ett tecken på att jag tidigare var ensam och deprimerad?

Undrar du förresten hur jag mår idag? Jag berättar gärna, för jag mår faktiskt bättre. Än finns det hopp!

Om jag mår ytterligare lite bättre i morgon så kanske jag vågar köra ett yogapass och förhoppningsvis kan jag riva av de 28 km jag planerade i söndags på onsdag istället, och sedan fortsätta löpträningen i helgen som planerat. Det skulle göra mig lite lugnare.

Om inte så får jag fundera ut en ny plan, men just nu känner jag mig positiv.

All helgens träning inställd

Jaha, det här var ju ett streck i räkningen. Förkylning.

Trots att jag hade sett fram emot träningskvällen i Mörbybadet igår så mycket så valde jag att avstå den eftersom jag kände mig osäker på min hälsa. Hellre avstå och inse att det inte var något än att riskera att bli jättesjuk.

Idag är jag glad att jag lyssnade på min kropp, för sjuk blev jag ändå. Jag har inte tid att vara sjuk!! Idag skulle jag sprungit 28 km vilket kändes jätteviktigt i min planering för maraton. Det är så lite tid kvar nu och jag kan inte missa fler långpass.

Så. Vila, vatten och promenad.

Helvete.

Mer intervaller. Knäckande intervaller.

Fanrå. Igår var det dödsintervalldags i simhallen igen. Eftersom onsdagens dito gick väldigt bra så var jag förhållandevis positivt inställd till passet, och tänkte att jag nog skulle sätta tiderna den här gången. Men det gjorde jag inte. Jag kämpade hårt men mitt bästa var inte tillräckligt bra och det var knäckande.

Önskar jag kunde åberopa störning i bassängen, vilket förvisso var sant eftersom jag mot slutet fick dela bana med en kille i 13-års åldern, men det påverkade inte egentligen. Trots massa lediga banor så valde lillkillen att hoppa i bredvid mig, och jag gissade att det berodde på att det stod "snabbsim" på min bana och att det var viktigt för honom att det var just där han simmade. Han var förvisso rätt söt, två pannkakor hög och crawlade som en vilde. Tyvärr dessutom i sicksacksöm över vår gemensamma bana, så vi hade ett par tillfällen då det blev lite trångt, men jag tänkte att jag var ett kryssningsfartyg och han en kanot och så körde jag på. Får man göra så mot barn?

Efter passet har jag funderat mycket på hur jag kunde vara så "dålig" fast jag var så bra. Jag kämpade hårt, och trots att jag ofta saknar tro på mig själv så är jag ganska säker på att jag kan simma 8x50 meter på en minut per sträcka utan att behöva ta så förskräckligt mycket att jag hänger som en trasdocka över kanten efteråt. Men det kan jag tydligen inte. Låg i princip på 4-6 sekunder över minuten hela tiden. Samma på följande sträckor. De gick förvisso snabbare, men långsammare än de borde ha gått.

Nedslagen och uppgiven gick jag till omklädningsrummet och där blev jag tilltalad av en tjej som simmat på banan bredvid. Hon tyckte jag simmade himla snabbt och undrade vad mitt rekord var? Först blev jag mållös, sen blev jag glad och kände mig betydligt bättre till mods.

Sen insåg jag att jag inte har något rekord. Borde jag kanske skaffa mig det? Jag har ett rekord med fenor och paddlar på 14.5 s (25 m) men det gills ju inte riktigt.

Idag vaknade jag å andra sidan och kände mig svullen i halsen. Kan det ha varit något som var på gång redan igår och påverkade simningen? Och varför var jag i så fall då så jäkla stark i styrketräningspasset lite senare under gårdagen?

Engagerad teknikgenomgång och jobbiga intervaller

Simkurs igår igen, efter en veckas påskuppehåll. Vi inledde med teknikfokus. Simfröken Henke lät oerhört engagerad när han berättade om vikten av att bålen var med i simningen, och för all del i resten av livet också. Just hans engagemang var oerhört smittande och jag blev både inspirerad och på gott humör av den enorma glädje jag upplevde att han utstrålade över ämnet. Sen fick vi öva lite på det innan det var dags för intervaller - 3 x (2x50 meter med start 1:05 + 4x25 meter start 30). Ingen serievila.

Eftersom jag har försökt ha någon form av vilo/teknik-period den här veckan så borde jag förstås ha valt den något lugnare banan som körde start 1:10 och 35 (tror jag), men det hade känts som ett nederlag och dessutom gissade jag att simfröken Hasse inte skulle låtit mig byta i alla fall.

Dessutom kändes simningen faktiskt jäkligt bra igår, men intervallerna var tuffa. Sista vändan blev det, på grund av tumult och trängsel, bara en 50:a för min del och först var jag lite besviken över det eftersom det kändes som om jag inte klarade utmaningen bara för det. Men efter att ha sovit på saken har jag insett att det inte spelar någon roll, eftersom jag hade fixat den också. Det var lite knappt om tid i starterna på slutet, typ ett andetag och sen iväg igen, och någon gång tror jag det blev lite extra vila, men det är skit samma. Min inställning var superbra och känslan också. Känner mig jättestolt över mig själv!

En topplista

Bäst just nu, utan inbördes ordning:

- vädret
- att få plocka fram de färgglada, Filippinska sommarklänningarna
- att jag läst 66% av Anne Frank
- att ny altan är på gång hemma
- att jag och Rekis är anmälda till tre agilitytävlingar
- att Gotlandsresan är bokad
- att jag äntligen tog tredje Twinrixsprutan och är skyddad 30 år
- naturen
- att jag känner mig allmänt fantastisk
- mina vänner
- att grillsäsongen är här

Där sätter jag stopp, annars är risken att jag aldrig slutar. Det är helt enkelt väldigt mycket som är bra nu och jag vill påminna mig själv om att vara tacksam över det. I morgon har man ingen aning om vad som händer.

Lugn och ro

Vilken fantastisk påskhelg! Hej solen!

Kom hem från landet igår och idag satt jag i solen halva dagen och läste Anne Frank medan Jonas rev altan.

Den här veckan, åtminstone första halvan av den, är tänkt som någon form av vilo/teknikvecka. Det är svårt att vila när träningen är så rolig och går bra men jag försöker. Idag blev det ett superlugnt yogapass, imorgon väntar tekniksimpasset. Onsdagen får jag se hur den utvecklas och på torsdag blir det en kortare halvtempolöpning. Sen får det vara nog med lugn träning.

25 km runt Hunga

Allt jag gör i träningen går bra just nu. Idag gick jag upp i ottan för att hinna springa långpass runt Hunga innan vi fick besök av Manko Hult och AnZo.

I början var jag lite orolig att jag skulle vara tillbaka i gamla spår. Benen kändes tunga och jag fick ligga på lite för att hålla tempot i nedre delen av min långpasszon. Men sen släppte det och det var som att benen bara blev piggare och piggare ju längre jag sprang. Mot slutet trummade de nästan på av sig själva.

Baksidan av löpturen var att mitt vatten tog slut och jag kunde inte fylla på det där jag hade planerat att göra det. Paniken eskalerade till tårar mot slutet för att jag var så extremt törstig i den gassande solen. Räddningen blev Jonas som kom körandes med en flaska vatten åt mig.

Efter avslutat pass fick jag belöning i form av en fantastisk påsklunch och champagne i solen på terrassen, tillsammans med Jontan och nämnda trevliga besök.

Vila, chokladpraliner och Mästarnas Mästare

Jag firar långfredag med vila och praliner. Sedan överdosen av heisse choco mit sahne på sportlovet har jag varit på avgiftning från choklad, men nu slår jag på stort och njuter av lyxpraliner från Eje's och från Rindö (tack Mamma och Gunnika).

Jag har även tittat på det senaste avsnittet av Mästarnas Mästare. Gillar MM, det inspirerar mig. Det behövdes inte många avsnitt för att konstatera att simmarna är outstanding. Johanna Sjöberg i första gänget och Lars Frölander nu. Jag är faktiskt sjukt imponerad av dem.

Dessutom blir jag ännu mer sugen på att börja med någon form av självförsvar/kampsport till hösten när jag ser Anna Laurell boxas (även om just boxning inte är ett alternativ). Väntar fortfarande på att någon ska vilja hänga på och fightas med mig. Vill du?

Med en liten tryffelboll i munnen ska jag nu fortsätta läsa Het Achterhuis van Anne Frank. Ja, Anne Franks dagbok fast på holländska. Och nej, jag förstår inte jättemycket, men en del. Är mest orolig för den muntliga redovisningen av boken. Ja, den sker också på holländska. Tröstar mig med en mörk choklad med vaniljcréme. OCH en vit nougattryffel.

Bra simpass

Till att börja med.

Ni som vet, hur ser jag egentligen ut när jag simmar? Inbjudande? Hjälplös? Kontaktsökande? Vad är det annars som får kreti och pleti att vilja kommunicera med mig hela tiden?

Jag är inte intresserad av åsikter från amatörpsykologer, badpersonal, snubbar med Colgatesmile, okända medmänniskor eller påstådda f.d. simtränare. Låt mig vara istället och lämna mig och min träning till de jag väljer att be om input från.

Så. Nu har jag luftat det.

Hade ett jäkligt bra och intressant pass idag. Teknikfokus och återigen nya insikter. En av dessa var att det går löjligt mycket fortare att simma med paddlar och fenor. Körde 3x100 meter med ökat tryck. Första var semester (2:03), andra hyfsat bekvämt och trivsamt (1:52) och tredje lite tyngre (1:37). Hade dessutom en kul laboration med knutna nävar.

Men mest glad är jag över att jag känner att jag börjar få lite kläm på det här med simning. (Va? Efter två år? Verkligen? Nämen vad roligt!)

Jag har sedan länge haft smygångest för Amfibiemannens 5,4 km simning, men när jag låg och snurrade i bassängen nyss kände jag mig för första gången en smula trygg inför utmaningen. Jag börjar förstå vad jag kan och inte kan, och jag kommer klara det där hur bra som helst. Dessutom är det flera månader av bra träning kvar innan det är dags.

Hej löpning!

Löpning idag, två intervaller á femton minuter, med tre minuters promenadvila emellan. Alltså samma som jag sprang förra veckan med bra resultat, även om jag fick slita otroligt mycket under andra intervallen då.

Idag behövdes det inte nämnvärt med slit. Trots stökig motvind (som iofs sedan blev uppskattad medvind) så gick det väldigt bra för mig. Mot slutet av andra ökningen var jag tvungen att kolla på klockan nästan hela tiden för att få det bekräftat att jag inte sänkt farten i smyg. Det gick så jäkla lätt att springa. Men jag höll farten och sprang båda intervallerna i ett jämnt och bra tempo.

Nästa gång sänker jag tempot liiiiite, lite, lite redan från början och lägger på den där tredje intervallen också.

Älskar när det känns så här bra! Jag vill frysa tiden.

Ett år utan Elsa

Idag är det ett år sedan Elsa tog sitt sista andetag. Det känns som om det var igår som jag satt i köket hemma och fick sms:et om att hon hade somnat in för alltid.

Det var ett fruktansvärt och hemskt beslut att ta, men jag vet att det var det rätta. Genom åren hade vi haft några incidenter med aggressivitet men jag hittade alltid rimliga förklaringar som ursäktade hennes beteende. Tills den där dagen när jag plötsligt inte längre gjorde det. När ingenting kunde förklara vad som hände.

Jag kan fortfarande ångra att jag inte var med hos veterinären. Jag kände mig så fruktansvärt trasig att jag inte trodde jag skulle klara det, och försökte skydda mig själv genom att inte vara med. I efterhand har jag tänkt att jag omöjligt hade kunnat bli ledsnare än jag redan var, och att jag därmed lika gärna kunde varit där. Men det är som det är och ingenting jag kan ändra på nu. Bara lära mig till nästa gång.

Jag kan sakna Elsas uppsluppna glädje, hennes låtsasgäspningar, hennes energi på agilitybanan, hennes pondus och hennes sätt att titta på mig. Oftast försöker jag att inte tänka på henne alls. Och om jag gör det så är det i en ganska platt form, för om jag föreställer jag mig henne i 3D blir jag bara ledsen. Precis som jag blir av att skriva det här. Det är mycket roligare att prata om träning.

En smula oväntat, men jag överlevde

Hade sällskap av amatörpsykologen i simhallen idag. Du vet han som tycker att jag är för auktoritetsstyrd och som hävdar att det inte är bra att simma sig trött. Förutom att stå i vägen för klockan när jag försökte hålla koll på mina starttider så började han peta på mig efter min artonde intervall (18 låter som ett godtyckligt tal för att påvisa att det var jävligt många intervaller, men faktum är att det var efter den artonde) när jag hängde över bassängkanten och försökte avgöra om jag ville leva eller dö. Borde ha dängt min vattenflaska i huvudet på honom.

Hur som helst. Ett utmaningshelvete i form av, just precis, arton intervaller, stod alltså på schemat idag. 18x50 meter:

8x50 m - 1:00 min per sträcka, start 1:15
6x50 m - 55.0-57.5 per sträcka, start 1:15
4x50 m - 52.5-55.0 per sträcka, start 1:15

Som om uppdelningen skulle göra att jag inte fattade hur överväldigande många intervaller detta var. Eller vilket jobbigt pass det skulle bli. Mig lurar man inte.

Men jag var bra idag. Det var jag faktiskt! Det är svårt att avgöra exakt hur bra (eller dåligt) jag prickade tiderna, dels för att det tar ett antal sekunder att trycka på Garmin vid början och slutet av varje intervall, och dels för att solen lös in genom fönstren och gjorde att jag inte såg klockan på väggen utan att ta av mig glasögonen. Och dels för att det kom en ryggsimmande gubbe i vägen. Men jag är ganska säker på att jag inte riktigt klarade att hålla ovanstående tider, framför allt inte mot slutet.

Jag är också väldigt säker på att jag gjorde så gott jag kunde och att jag hade en fantastiskt bra inställning genom hela simningen. Det fanns aldrig någon tanke på att ge upp, inte ens när jag märkte att jag inte klarade att hålla tiden. Jag fokuserade på den intervall som låg närmast och att simma den så bra jag kunde. Försökte glömma hur fullständigt vidrigt det var. Jag vill aldrig någonsin köra det här passet igen. Åtminstone inte den här veckan. Nästa kanske...

Nu ska jag fokusera på att känna mig stolt. Jä.

Långpass med Inspector Gadget

Idag sprang jag äntligen långpass med Lindad igen. Det var verkligen länge sedan vi sprang tillsammans och det var fantastiskt att ha hennes sällskap och prata bort tiden. Att nöta själv är värdelöst i jämförelse.

Jag utsåg Linda till master of gadgets, så förutom sin egen lilla arsenal av tekniska hjälpmedel så prånglade jag även på henne min Garmin. Under den psykologiska utvärdering jag gjorde av mig själv för några veckor sedan så kom jag fram till att jag är som allra bäst när jag känner mig bra. Att slå ur underläge är inget för mig, det gör mig bara ännu sämre och mer uppgiven. Eftersom Linda är snabbare än mig så känner jag mig ofta i underläge redan från start, och att vara den som hela tiden får springa och be att vi ska sänka farten gör saken värre.

Så idag ställde jag in klockan i rätt tempo, satte den på Lindas arm och lät henne hålla farten. Vilken succé! När hon bromsade oss för att klockan varnade för för högt tempo så kände jag mig bara stark.

Om förflyttningen av klockan till Linda var anledningen till att varvet runt Edsviken kändes så fantastiskt idag ska jag låta vara osagt. Men det gick sjukt jävla bra. Bästa Edsviksvarvet någonsin! Backarna var no problemos. 21 km var no problemos. Hade Linda utmanat mig på att få ihop 30 km hade jag klarat det lätt. Pigga ben, lugnt tempo. Jag är så tacksam över att ha fått tillbaka känslan i löpningen att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Awesome.

Bra känsla på land och i vatten

Är det inte märkligt. Jag har gått från att ha haft det jättetrögt och hatat löpningen i månader, till att inte kunna springa alls, till att nu känna mig en smula besviken och upprörd över att jag inte lyckas hinna klämma in fyra löppass i veckan. Jag tycker mycket bättre om att springa när kroppen jobbar med mig istället för emot mig, som den gjort så länge. Nu kanske jag kan komma framåt igen.

Igår sprang jag backintervaller med en lika bra känsla som förra veckan. Kanske ännu bättre. Valde en längre men fortfarande ganska flack backe där jag kunde fokusera på tekniken och tempot på samma gång. Nio vändor upp med gå/joggvila ner blev det och jag kände mig superstark trots mjölksyra och tung andning.

Dagens träningspass bestod av distans i bassängen - uppvärmning, benspark, två set med fem hundrametersintervaller i ett förutbestämt tempo (hög konditionsfart) samt nedvarvning. Simningen kändes väldigt bra och jag kom till någon form av insikt.

Det var under andra eller tredje intervallen, efter inledningen med 300 rätt jobbiga meter av benspark (som tog musten ur både mig och mina ben) som jag lärde mig något. Jag lärde mig att jag faktiskt kan simma i ett lite högre tempo genom att öka armarnas frekvens och trycket under vattnet utan att för den saken behöva sprattla mer med benen.

Det är ju helt basic egentligen, men jag tror jag börjar panik-kicka med benen när jag blir trött och stressad över att jag inte ska vara tillräckligt snabb, och det förvärrar bara saken. Bensprattlet kostar energi och syre. Idag vågade jag lita på att jag var stark nog och att jag hade tillräckligt bra grepp för att låta benen vara hyfsat passiva. Det gav en helt ny känsla som var riktigt bra. Tröttheten blev en annan och återhämtningen kändes bättre.

Dessutom var voltvändningarna också bättre idag. Hade nog inte en enda vändning där jag kom fullständigt ur spår. Blir fortfarande lite stillastående i vändningen men inte lika illa som när jag körde med propellerarmarna.

Bra simträning utan wow-känsla

Jag ger mig själv en ljusgrön gubbe för simningen igår. Egentligen förtjänade jag nog en mörkgrön för min insats, men det är fortfarande något som saknas. Jag kämpade bra men det fanns ingen wow-känsla. Vet inte riktigt varför.

Efter uppvärmningen fick vi köra intervaller. 4x50 m, ena banan med start 1:10, andra med start 1:00. Jag kände hur möjligheten till längre vila drog i mig, och jag ville verkligen byta bana, men jag stod kvar. Yay me! Löste uppgiften och hamnade på typ 48s, 50s, 51s och 54s. Svinjobbigt. Trots att första sträcken kändes jättebra så gick det snabbt utför sedan. Efter lite vila var det dags för nästa utmaning.

Nu körde vi 8x25 m med start 30. Efter 50:orna så kändes 25 m uppfriskande kort, men efter fjärde intervallen hade jag problem. Var rätt trött i överkroppen efter lunchträningen och nu började armarna protestera rejält. Simfröken (Hej Hasse!) verkade dock ha tagit en kort universitetskurs i Sofia-psykologi sedan sist och pushade inte bara precis så lagom mycket att jag kände att jag skulle fixa det där, utan han påminde mig även upprepade gånger om att le och vara glad. Precis sånt behöver jag höra. Ett leende, om än ett fejkat sådant, har en förmåga att sprida sig i hela kroppen och göra att allt känns lite, lite bättre. Klarade sju 25:or med rätt starttid men inför den sista fick jag lägga på 5s. Försöker att låta bli att känna att hela intervallserien blev fiasko på grund av det, men det ligger nära till hands.

För att komma ifrån den känslan påminner jag mig om hur det var de första gångerna vi körde såna här 25:or. Tror starttiden var 40 eller 45 och det var en skräckövning för att det var så inni jobbigt. Nu fixar jag nästan lika många med start 30. Det har nog faktiskt hänt en hel del i bassängen när allt kommer omkring...

Är summan av den fysiska formen konstant?

Det verkar som att i samma ögonblick som simningen började gå lite, lite sämre så började övrig träning kännas desto bättre. Kan det vara så att summan av formen är konstant?

Igår sprang jag 15-minutersintervaller och den första kändes sjukt jävla bra. Lätt, lätt, lätt. Andra intervallen däremot... not so good. På programmet stod egentligen 3x15 minuter men jag drog ner det till två. Jag orkade helt enkelt inte en till. Det hade kunnat vara en anledning för mig att känna mig missnöjd med min insats, men med tanke på hur mycket jag slet för att klara den andra intervallen inom rätt tempo utan att ge upp så kan jag inte vara annat än nöjd. Jag var grym! Jag hoppas det är nu det vänder, att det är nu jag tar stegen mot toppformen.

Grymt bra var jag även på dagens TRX-pass i gymmet. Stark, rakt igenom. Uthållig, svettig, glad, full av energi och vilja. Precis den känslan ska jag ha med mig till kvällens simpass så att jag motbevisar min egen teori.

PT-pass #3 i simning

Igår var det dags för tredje träningspasset med simfröken Hasse i Mörbybadet.

Jag vet inte vad jag ska säga om det. Det var jobbigt och det var roligt men trots det kände jag mig en smula missnöjd med min egen insats efteråt. Det är väldigt oklart varför, för jag tyckte inte att jag simmade direkt dåligt, men det var som att jag inte levde upp till mina egna förväntningar på mig själv. Eller kanske inte till de förväntningar jag trodde att simfröken hade på mig. Om det vet jag förstås ingenting, men även om jag tyckte att jag skötte mig bra så var det inte tillräckligt bra.

Jag börjar tro att vattnet fördummar mig. Med örongångarna fyllda av klor är det som att jag tänker långsammare, har svårare att hitta något jävlaranamma och får trubbel att läsa av både mig själv och vad som händer runt omkring mig. Det är frustrerande.

Igår satte jag dessutom inte en enda voltvändning med flow. Jag hade förvisso inte heller några propellerarmar men trots att jag så nyligen fått bort dem har jag högre förväntningar på mina vändningar än vad jag presterade igår.

Vägrar tro något annat än att jag har utvecklats mycket den senaste tiden, men jag skulle vilja få det bekräftat i siffror. Det var det jag hoppades få i fredags och det var det som gick åt helvete då. Överväger att gå på psykologspåret igen. Allt sitter i huvudet.

Jag har tappat förståndet

Jag och Rekis cyklade till jobbet idag igen. I REGNET. Det är så jävla vrickat så det finns inte. Höll på att förfrysa fingrarna trots att jag gjorde ett vantbyte på mitten. Jag vet inte hur man klär sig för cykling.

Hela projektet var väldigt blött och det tog nog nästan längre tid idag än senast trots att jag tyckte jag cyklade på lite snabbare. Tydligen inte. Reka var inte jättelycklig över att få trumma på bredvid cykeln, framför allt inte med selen på sig, men hon vänjer sig. Nu ligger hon utslagen under mitt skrivbord och fiser och verkar rätt nöjd med livet. Precis som jag. Jag gillar cykling - när den är över.

Post-omflyttningsfest

Igår hade vi omflyttningskalas hemma för att fira att vi är så gott som klara med renoveringen inomhus. Under eftermiddagen hade vi släkten på fika och på kvällen fest för våra vänner. En väldigt trevlig dag trots att uppslutningen kanske inte var den bästa och trots att det kändes som att jag knappt han prata ens hälften så mycket med våra gäster som jag hade önskat.

Idag drog jag ut på mitt första långpass på länge. 16 km blev det, i ett jämnt och fint tempo. Det var väldigt jobbigt men det gick ändå mycket bra.

Har känt mig otroligt stressad över hur tiden rinner iväg utan att jag har kunnat springa mina långpass, men när jag tidigare ikväll kollade förra årets träning den här tiden på Funbeat så kände jag mig lite, lite lugnare igen. Jag ligger någon vecka efter och jag behöver öka distanserna rätt snabbt nu, men klarar jag det så borde jag kunna ro i land det här. Hade ett par veckors uppehåll även förra året men lyckades ändå bra i slutändan.

Det viktigaste är att jag börjar tro på att jag kommer utföra stordåd den 31 maj. Allt sitter i huvudet.

Bakvänt resultat och ny frippa

Torsdag: PT med Tommy direkt följt av ett kort pass backintervaller. Har börjat följa ett program från gip.is igen men bytte ut 50-sekundsintervallerna mot lika lång backlöpning i lugnt tempo med bra teknik.

Fredag: intervallpass i simbassängen med målet att klara fem hundringar på under två minuter styck, följt av besök hos frisören.

Resultat: gymträningen gick helt okej och backlöpningen kändes fucking awesome! Var länge sedan jag var så lätt och rapp i steget. Det gick inte snabbt men det gick bra!

Simningen resulterade däremot i totalfiasko och mina sämsta hundringar hittills. Hela passet var dåligt och jag kände mig svag med noll energi. Kanske har något skit i kroppen som spökar ändå.

Hos frissan blev jag klippt, blonderad och fixad. Jag som tyckte jag var snygg redan innan, men nu! Hallå liksom! Håll i mig!

Och så lite helg på det.

Delfin-Demnert i iskallt vatten. Och cykling.

Today är förstås yesterday.

Reka och jag tog bussen till jobbet för att på eftermiddagen kunna cykla (ja, du läser rätt) hem. Har köpt en springer till cykeln och en ny sele till Reka. Cyklingen gick i det stora hela bra. Det finns få saker i livet som Reka avskyr mer än selar (och täcken) och hennes nya fina sele från non-stop var inget undantag. Sträckan i sig är inte något problem, men mentalt tror jag att det blev en rätt stor utmaning att kuta bredvid cykeln. Efter 3 km tog vi paus och tränade fotgående och kryp utan sele och då uppförde hon sig som en yster kalv. Likaså under sträckan då hon kunde vara lös bredvid cykeln. Gör vi det här tiotusen gånger till så är jag säker på att det kommer gå kalasbra.

Kvällen bjöd som vanligt på simträning i Mörbybadet. Tror de försökte förbereda oss för utomhussäsongen igår för det var ungefär 12 grader i vattnet. Så jävla kallt. Vet inte om det var det kalla vattnet som gjorde att jag kände mig helt körd redan efter inledningen. Svårt att andas, hög puls, allmänt vinglig. Var nästan på väg att ge upp men det blev bättre så jag kunde fortsätta. Och i slutändan är jag faktiskt väldigt nöjd med passet. Vi fick simma mycket och jag tycker det gick bra för mig. Känner mig mindre och mindre som en bromskloss under de här passen.

Vi fick köra två serier, 100-75-50-25 m ökande och sedan tvärt om, 25-50-75-100 m ökande. Sista hundringen tog jag på under två minuter trots lite trängsel i vattnet. Är spänd på att se om jag skulle kunna fixa alla mina fem hundringsintervaller i programmet på under 2 min/st. Siktar på att ta reda på det på fredag.

Har jag nämnt att simning är kul? Är livrädd för att den här uppåtgående kurvan jag just nu befinner mig i ska plana ut. Jag vet ju att den gör det så småningom, men jag älskar känslan av hur jag så tydligt utvecklas och jag vill inte att det ska ta slut. Det är som en drog.

Inlärning

Igår började mina viktiga och poänggivande kurser i nederländska. Eftersom jag har läst den här kursen tidigare och tagit hälften av poängen så har jag hittills bara gått på lektionerna för att friska upp språket. Det har ju trots allt gått tio år sedan sist, och det är inte direkt så att jag pratar nederländska till vardags. Tyvärr.

Två nya kurser inleddes igår. Nederländsk litteraturhistoria och Modern nederländskspråkig litteratur.

Jag har haft en smula ångest inför det här. Nederländsk litteraturhistoria låter fruktansvärt tråkigt och jag såg inte direkt fram emot första kurstillfället, men det visade sig faktiskt vara ganska intressant. Att vi läser just litteraturhistoria är för att det ger en bild av vad som var viktigt i samhället under olika tidsperioder. Det handlar alltså egentligen inte bara om litteratur, men givetvis ska man känna till de stora författarna från de olika perioderna.

Igår gick vi igenom medeltiden. På den tiden var det ett hantverksyrke att vara diktare och berättelserna, som ofta var på vers, gick i arv från generation till generation. En av de mest kända dikterna, eller om det möjligen var en ballad, handlar om en prinsessa som vill rida ut i skogen och träffa en man. Hon ger sig iväg trots att familjen avråder henne och när hon kommer fram till mötesplatsen visar det sig vara på en galgbacke där det hänger flera döda kvinnor. Den rådiga prinsessan hugger huvudet av den onde mannen och tar med det hem till sin familj som lägger det på ett fat och ställer till med bankett.

En annan historia handlar om den sluga räven Reinhard som biter könet av en präst, reser till Rom och får syndernas förlåtelse.

I Modern nederländskspråkig litteratur ska vi läsa böcker till ögonen blöder, sammanfatta dessa i skrift samt presentera dem på nederländska under kursens gång. Tur att jag redan läst första boken, som ska vara en barn- eller ungdomslitteratur. De Cock en de dodendans. Funderar på att ta tag i Anne Franks dagbok härnäst.